kare. Inkomne på en af detrånga gatorna,
örde kusken, i stället för gatan rätt fram,
ipp på en liten öppen plats, som fans inär-
eten, under häftigt utrop: påfven kommer,
våfven kommer! Platsen var, oss oberäknade,
lldeles folktom. Vi stego ur åkdonet, men
törsvennen föll på knä på kuskbocken, med
ömmarne i hand. Pålven kom. Vi voro
vår princip trogna, vi föllo icke på knä, men
stodo dock med hattarne i hand och ryg-
garne i vädret, som tvenne riktiga sprättbå-
gar. Gubben såg nog att vi licke tillhörde
hans fårahjord, men han nickade dock så
vänligt med hufvudet åt 085 I och viftade
med handen, som om han helsat på några
af sina bästa skötebarn. Jag tittade en smula
under lugg och såg allt detta och jag må
bekänna, att det kändes en start ur:agning
i knävecken, hvilken nog dragit mig till mar-
ken, om gubben hade befallt sin kusk att
hålla några ögonblick. Påfven har ett bland
de vackraste gubbansigten jag någonsin skå-
dat; kinden är fyllig och rund, håret silfver-
Kvitt, blicken tilltalande och mild, leendet
kring munnen litet knipslugt, men ingalunda
illslugt. Att han i många saker är en klok
och erfaren man, det lider intet tvifvel, men
att han i trossaker är ensidig, är lika visst.
Det goda han gjort för sitt folk i många
riktningar vittnar om hans klokhet. Några
af honom skapade dogmer vittna deremot
om hans ensidighet, när det gäller kyrkan.
Men är han nu klok i somliga fall, huru
skulle han kunna vara så förblindad i an-
dra, såvida han, rörande religionen, icke
hade en lefvande tro på den lära han för-
kunnar, såsom ofelbar och allena saliggör
rande? Det är just denna trö, som icke alla
prelater kunna skryta af, men som just ger
den nuvarande påfven hans bästa nimbus,
och i hans trosbekännares ögon gör honom
till en storhet, äfven om ham förlorar ännu
Mera af sin makt.
; Vid min senaste vistelse i Rom var påf-
ven opasslig och höll sig inne. Kungen af
Italien syntes icke heller till. Alla det kung-
liga husets anförvandter, alla goda och trogna:
embetsmän, . krigsmakten till lands och vat-
ten såg jag, men icke kungen. Två storhe-
ter trifvas icke gerna i samma påse. Kun-
gen och påfven tycka nog icke om att möta
hvarandra. Inflytelserika personer båda två,
göra de; nog ändå sina särskilda meningar
gällands. Det är mera det tvång, hvilket af
den verldsliga makten inom kyrkostaten ut-
öfväs, än folkets kärlek, som gör kungens
vistande i Rom . drägligt. Om påfven tala
alla, om kungen högst få. alla boklådor
och butiker er man påfvens porträtt, i alla
storlekar och kyrkliga drägter, kungens sy-
nes sällan. Många andra iakttagelser att
förtiga. Qviniralen är, numera det kungliga
rosidenset,. Vaticanen det påfliga.. Rymliga
och beqväma Bostäder, med herrlig utsigt och
prunkande trädgårdar har såväl det andliga
fom det verldsliga öfverhufvudet. Men helt
och hållet tömmarne i sin: hand får icke
Victor ; Emanuel, förrän Pius går till sina
r, och detta skulle väl, enligt naturens
Iniag, och, huru hygglig gubben än må
vara, till folkets och statens bästa snart ske.