-— få ja-
Axel hade ingenting emot att följa med, och
så gick man. De äldre qvinnorna språkade
med: hvarandra om hvilken god skörd det
tycktes komma . att bli, ifall vädret fortfa-
rande vore gynnsamt, ;samt om smörpriser
och ostberedning. -De unga tu åter talade
om hvarjebanda; och deribland: äfven om
flickans hem samt dervarande förhållanden.
Axel. sade, att högst uppe på den höga,
ljängbeväxta kullen till venster :om dem kua-
de man se Ravnslökke gård och skog, hvar:
förutom man deörifrån hade en vacker och
vidsträckt utsigt. Jakobine tyckte att det
skulle vara ganska roligt att få komma dit
uppvoch se sig om, och han och hon ber
gynte gå uppför den branta höjden: t
— Skola vi försöka följa efter dem? frä-
gade Maren Ravnslökke.
— Nej du! sade Kirsten Adelvad. Låtom
os8 i stället gå hem och sätta kaffepannan
på elden, det är bättre.
De ropade nu till de- unga, att de kundd
komma hem, - när de tyckte att en kopp
kaffa.. kande smaka dem; och derpå vände
mödrarne tillbaka till gården.
Sortbjerg, såsom höjden kallades, reger
sig öfver alla omgifningarne och ser äfbten
på ett icke ringa afstånd ganska ansenligt
ut. Man har derifrån utsigt öfver ickemin-
dre än aderton kyrkor samt en hel mäsgd
byar och herrgårdar. Flickan war alldeles
hänryckt öfver det förtjusande landaksp hon