den vägen går på Guds försyn — Man tager
med kristlig resignation dagen som han kom-
mer.
Denna allmänna likgiltighet för den fråga,
som i detta. ögonblick utgör föremål för all-
varliga betraktelser i fastlandets press, har
dock sina undantag. Sålunda tror jag mig
kunna försäkra, att ibland befälet för Got-
lands nationalbeväring den åsigten är temli-
en allmän, att straffet å de ifrågavarande
aptisterna är snarare för lindrigt än för
hårdt, och att brott mot den s. k. krigs-
lydnaden aldrig kunna nog strängt bestraf-
fas. Något erkännande af den så vigtiga
grundsatsen, att ett straff bör stå i rimligt
och rättvist förhållande till brottet, har jag,
sorgligt nog, icke hört uttalas beträffande
denna sak, och ännu mindre har jag förnum-
mit att någon enda visat sig inse och be-
hjerta de faror, som ur det nu passerade
kunna och utan tvifvel äfven komma att upp-
spira. Om samvetets okränkbarhet kan det
naturligtvis under sådana omständigheter icke
falla någon in att tala.
Officerskårens (med några undantag) nyss
anförda uppfattning af det föreliggande äm-
net är betecknande nog, men ännu betänk-
ligare ställer sig saken, då de flesta af pre-
sterskapet och en del lärare vid öns högre
elementarläroverk — religionens och bild-
ningens målsmän — dela samma uppfattning.
Det bevisar, att humanitetens visserligen än-
nu oskrifna lagar äro alltför litet kända på
håll, der de framför allt borde finnas och —
meddelas andra.
Till det Visby som går torde böra i
främsta rummet räknas mulbärsplanteringar-
ne och den med dem i intimt förhållande
stående silkesodlingen. Såsom bekant tor-
de vara, disponerar enkedrottningen den
mark, der mulbärsträden eller, snarare sagdt,
buskarne äro planterade, och det är just
denna omständighet som vållat att sällska-
et för den inhemska silkesodlingens be-
rämjande ännu existerar. Detta sällskap
har visserligen icke spunnit silke på sina
affärer, och det skulle också utom allt tvifvel
för länge sedan hafva upphört med sin, ofrukt-
bara verksamhet, såvida någon medlem haft
mod att fästa enkedrottningens uppmärksam-
het på, att platsens apterande till en park
skulle blifva af större nytta för Visby stad,
hvaremot den nu utgör en den mest skäran-
de kontrast till den utomordentligt vackra
botaniska trädgården, som gränsar intill.
Medan man på fastlandet lärt sig till fullo
inse vigten af jernvägar och öfverallt sträf-
var att åstadkomma sådana, der de icke re-
dan äro byggda, lefver man på Gotland i all-
sköns lugn och är glad och nöjd med hvad
des. k. skogsbaggarne och andra dragare
förmå åstadkomma i samfärdselns tjenst.
Fråga om byggande af jernvägar har här väl
varit å bane, men fallit, och i gudarnes Hän-
der synes det ligga, om hon i vår tid åter
varder upptagen. ;
Gotland, så rikt på lösafornmi nen öch
som så länge lemnat fastlerkvad bäst det
1 a väg egt. ber nittills, förunderligt nog;
senat e sokal, der dylika föremål här kun-
DN? samlas. En sådan fornminnessal är lik-,
väl nu ifrågasatt, i det den. för bevarandet
af Gotlands minnen från medeltiden så varmt.
intresserade och -insigtsfulle . intendenten
Säve utfärdat en offentlig uppmaning i detta
syfte.
Eftersom jag kom att omnämna hr Säve,
tillåter jag mig meddela en liten anekdot;
som på det vältaligaste vittnar om hans ifver
att. taga vara på särskildt Gotlandsmålet;
hvilket för filologen erbjuder mycket af stort
intresse.
Intendenten Säve fick en dag — så har
man berättat mig —, ett bref ifrån: en be-
kant. på Fårö, hvari, bland annat, omförmäl-
des, att skeppet Det och Det nyss pavade ön:
— Pavade — se der ett äkta gammalt ord!
— jublade: den euttröttlige forskaren. Pa-
vade!;.. hms.. undrar hur gammalt det
kan vara... vackert ord... egendomligt,
hm. . besynnerligt att jag icke hört det
ordet förr, jag, som känner det brokiga got-
ländska tungomålet på mina fem fingrar!
Och den grundlige mannen hörde sig för
så i Visby som på Fårö och andra trakter,
om-någon mennniska hört och kände till be-
tydelsen af det der nya ordet pavade. Nej;
det. ordet hade ingen menniska reda på!
Men så kom intendenten att visa Profvet
för en bekant. Denne ögnade som hästigast
igenom detsamma, och då han kom till det
nyfunna ordet pavade läste den prosaiske
mannen -— passerade.
Grymma fillusion! fHrj S. blef förtviflad,
och. det berättas, att det gick flera dagar om;
innan han återvann sitt vanliga hjertegoda
humör: Öb
aan EOS
ELR LA RR ST ER TRI SNR TG