den vägen går på Guds försyn — Man tager med kristlig resignation dagen som han kommer. Denna allmänna likgiltighet för den fråga, som i detta. ögonblick utgör föremål för allvarliga betraktelser i fastlandets press, har dock sina undantag. Sålunda tror jag mig kunna försäkra, att ibland befälet för Gotlands nationalbeväring den åsigten är temlien allmän, att straffet å de ifrågavarande aptisterna är snarare för lindrigt än för hårdt, och att brott mot den s. k. krigslydnaden aldrig kunna nog strängt bestraffas. Något erkännande af den så vigtiga grundsatsen, att ett straff bör stå i rimligt och rättvist förhållande till brottet, har jag, sorgligt nog, icke hört uttalas beträffande denna sak, och ännu mindre har jag förnummit att någon enda visat sig inse och behjerta de faror, som ur det nu passerade kunna och utan tvifvel äfven komma att uppspira. Om samvetets okränkbarhet kan det naturligtvis under sådana omständigheter icke falla någon in att tala. Officerskårens (med några undantag) nyss anförda uppfattning af det föreliggande ämnet är betecknande nog, men ännu betänkligare ställer sig saken, då de flesta af presterskapet och en del lärare vid öns högre elementarläroverk — religionens och bildningens målsmän — dela samma uppfattning. Det bevisar, att humanitetens visserligen ännu oskrifna lagar äro alltför litet kända på håll, der de framför allt borde finnas och — meddelas andra. Till det Visby som går torde böra i främsta rummet räknas mulbärsplanteringarne och den med dem i intimt förhållande stående silkesodlingen. Såsom bekant torde vara, disponerar enkedrottningen den mark, der mulbärsträden eller, snarare sagdt, buskarne äro planterade, och det är just denna omständighet som vållat att sällskaet för den inhemska silkesodlingens berämjande ännu existerar. Detta sällskap har visserligen icke spunnit silke på sina affärer, och det skulle också utom allt tvifvel för länge sedan hafva upphört med sin, ofruktbara verksamhet, såvida någon medlem haft mod att fästa enkedrottningens uppmärksamhet på, att platsens apterande till en park skulle blifva af större nytta för Visby stad, hvaremot den nu utgör en den mest skärande kontrast till den utomordentligt vackra botaniska trädgården, som gränsar intill. Medan man på fastlandet lärt sig till fullo inse vigten af jernvägar och öfverallt sträfvar att åstadkomma sådana, der de icke redan äro byggda, lefver man på Gotland i allsköns lugn och är glad och nöjd med hvad des. k. skogsbaggarne och andra dragare förmå åstadkomma i samfärdselns tjenst. Fråga om byggande af jernvägar har här väl varit å bane, men fallit, och i gudarnes Händer synes det ligga, om hon i vår tid åter varder upptagen. ; Gotland, så rikt på lösafornmi nen öch som så länge lemnat fastlerkvad bäst det 1 a väg egt. ber nittills, förunderligt nog; senat e sokal, der dylika föremål här kunDN? samlas. En sådan fornminnessal är lik-, väl nu ifrågasatt, i det den. för bevarandet af Gotlands minnen från medeltiden så varmt. intresserade och -insigtsfulle . intendenten Säve utfärdat en offentlig uppmaning i detta syfte. Eftersom jag kom att omnämna hr Säve, tillåter jag mig meddela en liten anekdot; som på det vältaligaste vittnar om hans ifver att. taga vara på särskildt Gotlandsmålet; hvilket för filologen erbjuder mycket af stort intresse. Intendenten Säve fick en dag — så har man berättat mig —, ett bref ifrån: en bekant. på Fårö, hvari, bland annat, omförmäldes, att skeppet Det och Det nyss pavade ön: — Pavade — se der ett äkta gammalt ord! — jublade: den euttröttlige forskaren. Pavade!;.. hms.. undrar hur gammalt det kan vara... vackert ord... egendomligt, hm. . besynnerligt att jag icke hört det ordet förr, jag, som känner det brokiga gotländska tungomålet på mina fem fingrar! Och den grundlige mannen hörde sig för så i Visby som på Fårö och andra trakter, om-någon mennniska hört och kände till betydelsen af det der nya ordet pavade. Nej; det. ordet hade ingen menniska reda på! Men så kom intendenten att visa Profvet för en bekant. Denne ögnade som hästigast igenom detsamma, och då han kom till det nyfunna ordet pavade läste den prosaiske mannen -— passerade. Grymma fillusion! fHrj S. blef förtviflad, och. det berättas, att det gick flera dagar om; innan han återvann sitt vanliga hjertegoda humör: Öb aan EOS ELR LA RR ST ER TRI SNR TG