-— 70 —
— Sätt du dig också till bords! sade
Jens Adelvad till honom. Dock nej! Gå
först ut och ropa på Axel, äfven han skulle
väl äta med osa.
Jakobine gjorde stora ögon; men dvärgen
sprang så behändigt med sina små hjulben
ut i förstugan och ropade:
— Axel! Axel! di skall komma in och äta!
En djup suck framträngde ur flickans
bröst, och : det var som om en sten fallit
från hennes hjerta, då den verklige Axel,
den smärte högreste ynglingen inträdde.
— Sätt dig hos den lilla fickan! såde
fadern. : Hon ser så bedröfvad ut. Åh —
nej! Det gör hon ju icke längre. :
Det, gjorde hon icke heller. Ett gladt
leende hade upplyst hennes anlete alltifrån
det ögonblick, då hon fick höra att Axel
och dvärgen icke vorö en och samma per-
son. Det var gom om den vackre skägg-
lösö ynglingen hade räddat henne från en
stor olycka, och derför kunde hon icke åt
bli att hålla af honom. ,
Emellertid var morgonen snart förbi och
fäderna redo bort tillsammans för att träfta
en lagkunnig herre; ty redan samma dag
skulle penningeaffärerna ordnas.
Qvinnorna fingo -då fördrifva tiden der-
hemma, såsom de bäst kunde; och döt var
ej underligt att: de under sådant förhållande
beslöto att gå ut och 6e sig:om i de vackra
omgifoingarne på den herrliga sommardagen.