vänligt och godt inbjudande och ångarens befäl.
hafvare strök sig förnöjd om hakan, under det
han lade sin skuta intill den höga, väl murade
granitkajen. Men här lurade ormen bland blom.
morna, fastän skepparen derom var lika okunnig
som Adam om sitt blifvande öde i det under.
sköna Eden. Den goda staden Lidköping har —
den liksom alla andra städer — en fiskal . ..
en beskedlig, fridsam, stilla man, men så ska-
Pad, att han lik Argus i myten har flera hundra
ögon, hvadan ingenting kan undfalla hans spa-
nande blick. Hr fiskalen var just utgången för
att taga sin lilla morgonpromenad, då han ge-
nast upptäckte, att en ångare, som förr aldrig
varit synlig der på redden, just nu lagt till.
Bror S., hviskade han till den der heders-
mannen, som nogsamt erfarit, att det första ma-
fen kräfver på morgonqvisten är ett godt glas
vatten, Och derför skänkt samhället en vac er,
hyttig och dyrbar brunn, bror 8., hvad är
et för en träsko, som lagt till vid kajen och
ryker? . ... Nog ser jag, att det icke är någon
af våra vanliga ångpottor Eos eller Lidköping!
— Står ju på åogarens för, genmälde 8. Vår
gode vän stadsfiskalen tittade på styrbords sida
nej! ... på babords sida — åh nej! Der
finnes intet namn. Han trängde glasögonen så
nära ögongloben som möjligt — ej en bokstaf
står till att skönja. Hör på, skeppare! hvarför
har ni inte anbefalld namnteckning å båten ? —
Hå kors!, skrattade denne, nog må fälle de
synas,; och dermed pekade -han på namnteck-
ningen. Jaså!; mente hr fiskalen, är det lag-
enliga bokstäfver det der, tycker ni? Inte större
än flugfötter. Tag hit tumstocken. Bokstäf-
verna mättes och befunnos undermåliga. Detta
hade icke samma goda verkan på skepparen som
på beväringsynglingar, ty då de äro undermå-
iga, frikännas de från vapenöfning. men skeppa-
ren han blef fast. Ni parerar rådhusrätten om
måndag! förklarade lagens stränge beifrare, —
Åh nej, för allt i verlden, gör inte det! kla-
gade den ängslige ångbåtföraren; jag måste.
vara hemma för allt i lifvet i öfvermorgon och
kan inte. parera. — Ställ borgen, eller lemna
skutan som säkerhet, blef det allvarliga be-
slutet. För att komma ur en ögonblicklig kläm-
ma, deponerade nu den ansatte skepparen 50 kr.
att ställas i rättens vård. Nästa måndag var
session (observera icke med c) i rådhusrätten.
Skepparen inställde sig genom ombud, åklaga-
ren yrkade ansvar efter lag, rådhusrätten ran-
sakade och fann rättvist fälla den tilltalade.
Huru stora äro böterna? frågade ombudet. —
Jemt sa Klingberg, yttrade ordföranden och
strök femtian i lådan. Qvitt eller dubbelt,
svarade ombndet. Min hutvudman går till hof-
rätten. Och så står saken nu. Bokstäfverna
blefvo dyra.
Hjetpte inte ändå. Från landtbruks-
mötet i Mariestad meddelar redaktören af
Tidning för Hästvänner följande lilla histo-
ria, lifligt skrifven liksom allt som flyter ur
hans penna:
Ater har middagstimman slagit, åter löser
man en matbiljett, som denna gång ej ko-
star mera än fem kronor. Prisen äro i fal-
lande, aptiten i stigande. Det är svårt att
säga, om detta bör betraktas såsom ett godt
eller dåligt omen.
Diskussionen -har dragit utpåtiden. Häst-
vännerna äro de sista, som infinna sig i den
räktiga lokal, som af de i Måriestad försam-
ade landtmännen till de dagliga måltiderna
begagnas. Lokalen är, som sagdt var, präk-
tig; men alla platser upptagna. Efter lång-
variga förhandlingar med: hofmästare, kypare
och kökspigor, dukas i ett af sidorummen
Jör de hungriga hästvännerna. Triumferande
och lifvade af de bästa förhoppningar taga.
dessa plats. Man pratar, man skrattar och
har rätt trefligt. Slutligen gör dock magen
sig påmind och -man varseblifver med någon
öfverraskning, att man, hvad matvaror be-
träffar, ännu icke erhållit mera än några bi-
tar fknäckebröd. Allmän förtrytelse. En
deputation afsändes till serveringsrummet.
Deputationen återkommer med en portion
soppa, som, i homöopatiska doser fördelad:
på 8 tallrikar, inverkar lugnande på hippo-
logernas upprörda sinnen. Ny paus, ny för-
trytelse, ny deputation, som denna gång åter-
kommer med. ett stort förråd: kokt ål. ; Nå-
gra hästvänner tro sig i den stora salen ha
sett en superb lax serveras och röpa hög-
Jjudt efter lax. Laxen är slut, dexfå nöja
sig med ålen. Annu bära den svenska häst-
kulturens stödjepelare sitt öde med en viss
undöergifvenhet. Men då ålen ej .efterföljes
af någon annan, vare sig ur fiskarnes eller
fåglarnes rike hemtad, rätt och herrar ky-
pare, genom sin obenägenhet att förse häst-
sfrelns apostlar med dryckesvaror, göra sig
misstänkta att tillhöra en tyranniserande
nykterhetsförening, bryter slutligen stormen
lös: Ea för riklig utfodring ifrande uppfö-
dare störtar ned i köket. Den länge åter-
hålna vreden urladdas öfver den i sitt an-
letes svett arbetande hofmästaren. Mannen
är i skjortärmarne, men släpas det oaktadt
upp till de förenade hippologernas tribunal.
Olyckligtvis är den arme hofmästaren så för-
krossad, så tillintetejord, att ålla medel att
väcka hans ambition slå fel. Det kan till
och med ifrågasättas, om icke hans lifsandar
tagit shit samtidigt med laxen. Ett sista
försök göres likväl att sätta lif i den apati-
ske. mannen. En lstig- hippolog Kviskar i
örat på syndaren, att alla dessa hungriga
varelser, Hvilka han så grymt bedragit, äro
inflytelserika medlemmar af den in- och ut-
ländska pressen: Detta verkar. -Förfärad
lofvar hofmästaren att göra allt hvad i möensk-
lig förmåga står. Hoppet vaknari hippo-
logernas bröst. Man väntar tåligt, ty Köf-
mästaren kommer nog -snart åter. ..
Ja! han kommer åter, och med en stolt
och kraftig åtbörd ställde han på bordet ett
fat — med körsbär: 1
Doetta7var merään tragiskt; det var komiskt,
så komiskt att taffeln upplöstes med ett ho-
meriskt skratt. Dir
Andarna drabba tillsammans.
Tidningarna Östgöten och Fosterlandet hafya
råkat i polemik med hvarandra i anledning
af den förres uppmaning till bildande af en
stiftelse, afsedd att motverka den Evangeli-
ska fosterlandsstiftelsens inflytande. Såsom
förharadanda Stitmnörd för att harada Jat nya