vänligt och godt inbjudande och ångarens befäl. hafvare strök sig förnöjd om hakan, under det han lade sin skuta intill den höga, väl murade granitkajen. Men här lurade ormen bland blom. morna, fastän skepparen derom var lika okunnig som Adam om sitt blifvande öde i det under. sköna Eden. Den goda staden Lidköping har — den liksom alla andra städer — en fiskal . .. en beskedlig, fridsam, stilla man, men så skaPad, att han lik Argus i myten har flera hundra ögon, hvadan ingenting kan undfalla hans spanande blick. Hr fiskalen var just utgången för att taga sin lilla morgonpromenad, då han genast upptäckte, att en ångare, som förr aldrig varit synlig der på redden, just nu lagt till. Bror S., hviskade han till den der hedersmannen, som nogsamt erfarit, att det första mafen kräfver på morgonqvisten är ett godt glas vatten, Och derför skänkt samhället en vac er, hyttig och dyrbar brunn, bror 8., hvad är et för en träsko, som lagt till vid kajen och ryker? . ... Nog ser jag, att det icke är någon af våra vanliga ångpottor Eos eller Lidköping! — Står ju på åogarens för, genmälde 8. Vår gode vän stadsfiskalen tittade på styrbords sida nej! ... på babords sida — åh nej! Der finnes intet namn. Han trängde glasögonen så nära ögongloben som möjligt — ej en bokstaf står till att skönja. Hör på, skeppare! hvarför har ni inte anbefalld namnteckning å båten ? — Hå kors!, skrattade denne, nog må fälle de synas,; och dermed pekade -han på namnteckningen. Jaså!; mente hr fiskalen, är det lagenliga bokstäfver det der, tycker ni? Inte större än flugfötter. Tag hit tumstocken. Bokstäfverna mättes och befunnos undermåliga. Detta hade icke samma goda verkan på skepparen som på beväringsynglingar, ty då de äro undermåiga, frikännas de från vapenöfning. men skepparen han blef fast. Ni parerar rådhusrätten om måndag! förklarade lagens stränge beifrare, — Åh nej, för allt i verlden, gör inte det! klagade den ängslige ångbåtföraren; jag måste. vara hemma för allt i lifvet i öfvermorgon och kan inte. parera. — Ställ borgen, eller lemna skutan som säkerhet, blef det allvarliga beslutet. För att komma ur en ögonblicklig klämma, deponerade nu den ansatte skepparen 50 kr. att ställas i rättens vård. Nästa måndag var session (observera icke med c) i rådhusrätten. Skepparen inställde sig genom ombud, åklagaren yrkade ansvar efter lag, rådhusrätten ransakade och fann rättvist fälla den tilltalade. Huru stora äro böterna? frågade ombudet. — Jemt sa Klingberg, yttrade ordföranden och strök femtian i lådan. Qvitt eller dubbelt, svarade ombndet. Min hutvudman går till hofrätten. Och så står saken nu. Bokstäfverna blefvo dyra. Hjetpte inte ändå. Från landtbruksmötet i Mariestad meddelar redaktören af Tidning för Hästvänner följande lilla historia, lifligt skrifven liksom allt som flyter ur hans penna: Ater har middagstimman slagit, åter löser man en matbiljett, som denna gång ej kostar mera än fem kronor. Prisen äro i fallande, aptiten i stigande. Det är svårt att säga, om detta bör betraktas såsom ett godt eller dåligt omen. Diskussionen -har dragit utpåtiden. Hästvännerna äro de sista, som infinna sig i den räktiga lokal, som af de i Måriestad församade landtmännen till de dagliga måltiderna begagnas. Lokalen är, som sagdt var, präktig; men alla platser upptagna. Efter långvariga förhandlingar med: hofmästare, kypare och kökspigor, dukas i ett af sidorummen Jör de hungriga hästvännerna. Triumferande och lifvade af de bästa förhoppningar taga. dessa plats. Man pratar, man skrattar och har rätt trefligt. Slutligen gör dock magen sig påmind och -man varseblifver med någon öfverraskning, att man, hvad matvaror beträffar, ännu icke erhållit mera än några bitar fknäckebröd. Allmän förtrytelse. En deputation afsändes till serveringsrummet. Deputationen återkommer med en portion soppa, som, i homöopatiska doser fördelad: på 8 tallrikar, inverkar lugnande på hippologernas upprörda sinnen. Ny paus, ny förtrytelse, ny deputation, som denna gång återkommer med. ett stort förråd: kokt ål. ; Några hästvänner tro sig i den stora salen ha sett en superb lax serveras och röpa högJjudt efter lax. Laxen är slut, dexfå nöja sig med ålen. Annu bära den svenska hästkulturens stödjepelare sitt öde med en viss undöergifvenhet. Men då ålen ej .efterföljes af någon annan, vare sig ur fiskarnes eller fåglarnes rike hemtad, rätt och herrar kypare, genom sin obenägenhet att förse hästsfrelns apostlar med dryckesvaror, göra sig misstänkta att tillhöra en tyranniserande nykterhetsförening, bryter slutligen stormen lös: Ea för riklig utfodring ifrande uppfödare störtar ned i köket. Den länge återhålna vreden urladdas öfver den i sitt anletes svett arbetande hofmästaren. Mannen är i skjortärmarne, men släpas det oaktadt upp till de förenade hippologernas tribunal. Olyckligtvis är den arme hofmästaren så förkrossad, så tillintetejord, att ålla medel att väcka hans ambition slå fel. Det kan till och med ifrågasättas, om icke hans lifsandar tagit shit samtidigt med laxen. Ett sista försök göres likväl att sätta lif i den apatiske. mannen. En lstighippolog Kviskar i örat på syndaren, att alla dessa hungriga varelser, Hvilka han så grymt bedragit, äro inflytelserika medlemmar af den inoch utländska pressen: Detta verkar. -Förfärad lofvar hofmästaren att göra allt hvad i möensklig förmåga står. Hoppet vaknari hippologernas bröst. Man väntar tåligt, ty Köfmästaren kommer nog -snart åter. .. Ja! han kommer åter, och med en stolt och kraftig åtbörd ställde han på bordet ett fat — med körsbär: 1 Doetta7var merään tragiskt; det var komiskt, så komiskt att taffeln upplöstes med ett homeriskt skratt. Dir Andarna drabba tillsammans. Tidningarna Östgöten och Fosterlandet hafya råkat i polemik med hvarandra i anledning af den förres uppmaning till bildande af en stiftelse, afsedd att motverka den Evangeliska fosterlandsstiftelsens inflytande. Såsom förharadanda Stitmnörd för att harada Jat nya