eller. från en tilläfventyrs ännu lefvande likes ö ga. Så har det gått till fordom dags. Mången torde invända, att det är en öfverdrifven, romanartad skildring, och att jag icke låtit berätta mig detta i Rom. Denna anmärkning kan väl till en del vara riktig, emedan det icke är godt att låta berätta sig något på ett språk; som man så föga förstår. Men utur så trovärdiga böcker har jag förut inhämtat mina uppgifter och så väl stämmer, hvad jag läst, öfverens med den föreställning, jag fått, när jag sett byggnaden och platsen, att jag anser mig icke behöfva pruta ett ord. Helt visst hafva äfven ridderliga envig och kämpdlekar försiggått inom Colossei murar, då intet främmande tvång lagts på de stridandes fria vilja, men säkert är äfven, att här mycken grymhet föröfvats af den starkare mot den svagare, såväl i religiöst som poetiskt afseende. Nu står Colosseum såsom en väl bibehållen ruin, vacker som ingen annan, stor som ingen annan, vittnande om Roms fordna makt som ingen annan, herrlig att skåda hvilken tid som helst, men helst vid månsken, då en på samma gång förskräckande och tilldragande magisk belysning genomströmmar de tusentals fönsteröppningarne. Omvexlingarne egde rum och berodde af de mildare eller grymmare herrskare, som innehade högsta makten. Efter år 1332 började Colosseum förstöras och anses som en stengrufva, der en och hvar, som ville bygga sig ett hus, fritt fick hemta gina materialer. Palazzo Venezia, som jag förut omtalat, är t. ex. helt och hållet uppbyggt af sten från Colosseum. År 1740 började påfven Benedictus XIV skydda dess murar för vidare härjning. Han ansåg den plats helig, der så många martyrer förblött, mvigde arenan till kyrkligt bruk, och lät bygga flera små kapeller på dess plan. Detta var väl också på sätt och vis att vanhelga, dock af drägligare art; men andra tider och andra seder. Kommer byggoadsvurmen och förstörelselustan åter på i den heliga staden, gå kunna de gerna hämta huggen sten, dagligen, ännu ett par hundra år, och det blir ändå tillräckligt öfver för att visa efterverlden en ofantlig ruin. Att Colosseum icke har, och aldrig har haft, något tak, torde vara bekant för de flesta af mina läsare. Den tid, då föreställningar der gåfvos, sutto alla under bar himmel, men vid inträffande regnväder, eller om solhettan var för stark, fanns alltid ett regemente sjöfolk, inbeordradt från Civita Vecchia, för att spänna ett provisionelt gegeltak öfver kolossen. Ett regemente är väl bra tilltaget, men med mindre redde det sig väl icke, ty jag mins, att jag en gång såg ett helt gschweizergarde, som nyss kommit till Rom för att aflösa ett annat hos påfven anstäldt. Innan soldaterna trädde i tjenstgöring hade de ett par dagars permisgion för att so på stadens märkvärdigheter, och kommo så en corps till Colosseum. På dess öfversta tinnar växte blommor mellan stenarne. Schweizaren klättrar lätt, och efter några få ögonblick var hela regementet i höjden. Det tog sig ut som en flock kajor, från arenan der jag stod. ;En halftimma derefter voro såväl soldaterna som blommorna och jag borta från Colosseum, hvarest jag aldrig tyckt, att jag uppehållit mig sjelf för länge, ehuru jag nu börjar märka, att jag kanske dröjt, der längre än jag bort med mina läsare, (Forts.) Red. beder få reservera sig mot de misstag, hvartill en liflig poetisk fantasi här såväl som annorstädes gjort sig skyldig.