eller. från en tilläfventyrs ännu lefvande likes
ö
ga.
Så har det gått till fordom dags. Mången
torde invända, att det är en öfverdrifven,
romanartad skildring, och att jag icke låtit
berätta mig detta i Rom. Denna anmärk-
ning kan väl till en del vara riktig, emedan
det icke är godt att låta berätta sig något
på ett språk; som man så föga förstår. Men
utur så trovärdiga böcker har jag förut in-
hämtat mina uppgifter och så väl stämmer,
hvad jag läst, öfverens med den föreställning,
jag fått, när jag sett byggnaden och platsen,
att jag anser mig icke behöfva pruta ett ord.
Helt visst hafva äfven ridderliga envig och
kämpdlekar försiggått inom Colossei murar,
då intet främmande tvång lagts på de stri-
dandes fria vilja, men säkert är äfven, att här
mycken grymhet föröfvats af den starkare
mot den svagare, såväl i religiöst som poe-
tiskt afseende.
Nu står Colosseum såsom en väl bibehållen
ruin, vacker som ingen annan, stor som ingen
annan, vittnande om Roms fordna makt som
ingen annan, herrlig att skåda hvilken tid
som helst, men helst vid månsken, då en på
samma gång förskräckande och tilldragande
magisk belysning genomströmmar de tusen-
tals fönsteröppningarne. Omvexlingarne egde
rum och berodde af de mildare eller grym-
mare herrskare, som innehade högsta makten.
Efter år 1332 började Colosseum förstöras och
anses som en stengrufva, der en och hvar,
som ville bygga sig ett hus, fritt fick hemta
gina materialer. Palazzo Venezia, som jag
förut omtalat, är t. ex. helt och hållet upp-
byggt af sten från Colosseum. År 1740 bör-
jade påfven Benedictus XIV skydda dess
murar för vidare härjning. Han ansåg den
plats helig, der så många martyrer förblött,
mvigde arenan till kyrkligt bruk, och lät
bygga flera små kapeller på dess plan. Detta
var väl också på sätt och vis att vanhelga,
dock af drägligare art; men andra tider och
andra seder. Kommer byggoadsvurmen och
förstörelselustan åter på i den heliga staden,
gå kunna de gerna hämta huggen sten, dag-
ligen, ännu ett par hundra år, och det blir
ändå tillräckligt öfver för att visa efterverl-
den en ofantlig ruin. Att Colosseum icke
har, och aldrig har haft, något tak, torde
vara bekant för de flesta af mina läsare. Den
tid, då föreställningar der gåfvos, sutto alla
under bar himmel, men vid inträffande regn-
väder, eller om solhettan var för stark, fanns
alltid ett regemente sjöfolk, inbeordradt från
Civita Vecchia, för att spänna ett provisionelt
gegeltak öfver kolossen. Ett regemente är
väl bra tilltaget, men med mindre redde det
sig väl icke, ty jag mins, att jag en gång såg
ett helt gschweizergarde, som nyss kommit
till Rom för att aflösa ett annat hos påfven
anstäldt. Innan soldaterna trädde i tjenst-
göring hade de ett par dagars permis-
gion för att so på stadens märkvärdigheter,
och kommo så en corps till Colosseum. På
dess öfversta tinnar växte blommor mellan
stenarne. Schweizaren klättrar lätt, och efter
några få ögonblick var hela regementet i
höjden. Det tog sig ut som en flock
kajor, från arenan der jag stod. ;En half-
timma derefter voro såväl soldaterna som
blommorna och jag borta från Colosseum,
hvarest jag aldrig tyckt, att jag uppehållit
mig sjelf för länge, ehuru jag nu börjar mär-
ka, att jag kanske dröjt, der längre än jag bort
med mina läsare, (Forts.)
Red. beder få reservera sig mot de misstag, hvar-
till en liflig poetisk fantasi här såväl som annorstädes
gjort sig skyldig.