- Om förlofningar.
En insändare, som kallar sig Prest og
Fader har till Morgenbladet i Kristiania in-
sändt följande uppsats:
Herr redaktör! Måhända drar ni på
munnen, då ni ser öfverskriften på detta in-
serat och tänker att den der saken ej för-
tjenar hågon plats i ert blad; men jag ber
er dock betänka att den i och för sig är tillräck-
ligt vigtig för att förtjena något litet om-
ordas.
En förlofning — huru mycket kärt och
dyrbart knyter sig ej till en sådan, ja så
mycket i sanning att jag alldeles ej vill
pröfva. på att Deskrifva en sådan lycklig
och glädjefull förbindelse, som en verklig
förlofning är. De förlofvade och de gifta
veta. sjölfva att bäst förtälja derom, och jag
kunde sjelf gifva en sann skildring derat.
Men äfven här finnes en skuggsida liksom
vid allt här i verlden, och det på den grund
att det finnes två slags förlofningar, be-
ständigå och obeständiga. Och är det
isynnerhet med hänsyn till de sista, som jag
bestämt mig att fatta pennan. Det höres
från så många håll, och det förekommer mig
nästan såsom oftare nu än förr, om upp:
slag och brytning af ingångna förbindelser
och gifna löften, att jag nästan känner en
rysning dervid. Det är alldeles gifvet att
vid många tillfällen mycken grymhet är in-
blandad i dessa historier och att från mäng-
dens sida. en ren hjertlöshet visas de stac-
kars qvinnorna. Underligt nog synas teolo-
gerna, hvilkas hjertan man kunde tro skulle
genom gudsfruktan hafva blifvit stadigare än
andras, , häri föregå med dåligt exempel.
Man hör dem nästan oftast nämnas bland löf-
tesbrytarne. Men visserligen finns det nog
af sådana, äfven bland andra klasser. Och
man går icke förlofvadi ett eller två år blott,
utan ända till 7—sju—år och gör ändå slut.
Och det händer icke allenast att en ung
qvinna i en familj får erfara sin älskares
trolöshet, utan att till och med alla trb dött-
rarne, såsom jag i ett särskildt fall vet, få
erfara samma tunga öde. Det är minst
sagdt något upprörande i en så skamlig
framfart äf äldre och yngre män, isynnerhet
afyngre rään. när den förkastade är eni alla hän-
seenden älskvärd och hederlig qvinna, sön så-
lunda får se sitt lifs lycka gifven till spillo fören
udg man, som i sjelfva verket intet annat
har till sin: ursäkt än den gamla naturens
välbekanta ledsnad vid ett länge egdt godt
och åstundan efter ett annat, inbilladt
bättre. Sålunda måste mången älskvärd
qvinna lida och sörja under åratal, hemligt
eller uppenbart för alla, den tyngsta sorg
öfver förktmådd trohet och föraktad kärlek,
medan Könnes trolöse vän för längesedan
ingått en ny förbindelse, fast med ett skuld-
belastadt samvete och ett ostadigt hjerta,
som ej förtjenar någon fullkomlig tillit. Vi
medgifva att det finnes åtskilliga orsaker
till upphäfvande af en förbindelse, vi tro
att alltför stränga domar här som annor-
städes bära ringa frukt, men vi äro också
förvissade om att lättsinnet här drifver ett
spel, som det väl behöfdes lägga tygel på.
an ler ofta, då man. talar om det bekanta
faktum i England att: trolösa män af rätten
kunna tvingas att betala ända till flere tu-
sen kronors böter, och dock kan man hafva
orätt i att le så snart. Ja väl, skulle dessa
enningår vara en läkedom för det sårade
jercat, då kunde man le åt en sådan lag.
Men om: man betraktar den efter dess rätta
mening bon ett kärleksfullt beskydd af qvin-
nan mot mannens lättsinne, som ett värn
för hemne: mot att blifva hans lekbolly då
tör det hända att den stiftar åtskilligt gagn
och nytta. Afven hos oss fimns ju något.
Jiknande ien gammal bestämmelse; som för-
ordnade skadeersättning åt den bedragna
fästmön. Tro mig, käre läsare, det skulle
mången ung man betänka sig, om han visste
att en lag Snen i kraft af hvilken han kan
anklagas för brutet paktum. och löfte, tvin-
gas att böta efter våra förhållanden — ända
till flere hundrade. kronor; fan skulle be-
tänka sig, säger jag, att så skamligt drifva
gäck med en ung flicka, att han-efter flere
års förlopp i mycket artiga ordalag slår upp
med henne och vänder henne ryggen. — Må-
hända skall: det förekomma mången som om
uppsatsens. poetiska början fått ett högeli-
gen -prosaiskt slut. ; Dermed må. vara hur
som helst; men mitt allvarsamma förslag är
att man på detta sätt försöker hejda det
herrskande- oskicket: lättsinnigt brytande af
förlofningar utan ömsesidig öfverenskom-
melse och. att man i: motsatt fall dömes
till ansenliga böter, ej att läka den sårades
bjerta — skadeersättningen behöfver ju ej
tillfalla henne, utan någon välgörande fond —
men för att lära sig aktning mot sina med-
menniskor och trohet mot den, man har äl-
skat och gifvit sin tro, om det eljest är möj-
ligt att ett sådant extra medel kan inverka
på hjertlösa. och lättsinniga unge män.