Om förlofningar. En insändare, som kallar sig Prest og Fader har till Morgenbladet i Kristiania insändt följande uppsats: Herr redaktör! Måhända drar ni på munnen, då ni ser öfverskriften på detta inserat och tänker att den der saken ej förtjenar hågon plats i ert blad; men jag ber er dock betänka att den i och för sig är tillräckligt vigtig för att förtjena något litet omordas. En förlofning — huru mycket kärt och dyrbart knyter sig ej till en sådan, ja så mycket i sanning att jag alldeles ej vill pröfva. på att Deskrifva en sådan lycklig och glädjefull förbindelse, som en verklig förlofning är. De förlofvade och de gifta veta. sjölfva att bäst förtälja derom, och jag kunde sjelf gifva en sann skildring derat. Men äfven här finnes en skuggsida liksom vid allt här i verlden, och det på den grund att det finnes två slags förlofningar, beständigå och obeständiga. Och är det isynnerhet med hänsyn till de sista, som jag bestämt mig att fatta pennan. Det höres från så många håll, och det förekommer mig nästan såsom oftare nu än förr, om upp: slag och brytning af ingångna förbindelser och gifna löften, att jag nästan känner en rysning dervid. Det är alldeles gifvet att vid många tillfällen mycken grymhet är inblandad i dessa historier och att från mängdens sida. en ren hjertlöshet visas de stackars qvinnorna. Underligt nog synas teologerna, hvilkas hjertan man kunde tro skulle genom gudsfruktan hafva blifvit stadigare än andras, , häri föregå med dåligt exempel. Man hör dem nästan oftast nämnas bland löftesbrytarne. Men visserligen finns det nog af sådana, äfven bland andra klasser. Och man går icke förlofvadi ett eller två år blott, utan ända till 7—sju—år och gör ändå slut. Och det händer icke allenast att en ung qvinna i en familj får erfara sin älskares trolöshet, utan att till och med alla trb döttrarne, såsom jag i ett särskildt fall vet, få erfara samma tunga öde. Det är minst sagdt något upprörande i en så skamlig framfart äf äldre och yngre män, isynnerhet afyngre rään. när den förkastade är eni alla hänseenden älskvärd och hederlig qvinna, sön sålunda får se sitt lifs lycka gifven till spillo fören udg man, som i sjelfva verket intet annat har till sin: ursäkt än den gamla naturens välbekanta ledsnad vid ett länge egdt godt och åstundan efter ett annat, inbilladt bättre. Sålunda måste mången älskvärd qvinna lida och sörja under åratal, hemligt eller uppenbart för alla, den tyngsta sorg öfver förktmådd trohet och föraktad kärlek, medan Könnes trolöse vän för längesedan ingått en ny förbindelse, fast med ett skuldbelastadt samvete och ett ostadigt hjerta, som ej förtjenar någon fullkomlig tillit. Vi medgifva att det finnes åtskilliga orsaker till upphäfvande af en förbindelse, vi tro att alltför stränga domar här som annorstädes bära ringa frukt, men vi äro också förvissade om att lättsinnet här drifver ett spel, som det väl behöfdes lägga tygel på. an ler ofta, då man. talar om det bekanta faktum i England att: trolösa män af rätten kunna tvingas att betala ända till flere tusen kronors böter, och dock kan man hafva orätt i att le så snart. Ja väl, skulle dessa enningår vara en läkedom för det sårade jercat, då kunde man le åt en sådan lag. Men om: man betraktar den efter dess rätta mening bon ett kärleksfullt beskydd af qvinnan mot mannens lättsinne, som ett värn för hemne: mot att blifva hans lekbolly då tör det hända att den stiftar åtskilligt gagn och nytta. Afven hos oss fimns ju något. Jiknande ien gammal bestämmelse; som förordnade skadeersättning åt den bedragna fästmön. Tro mig, käre läsare, det skulle mången ung man betänka sig, om han visste att en lag Snen i kraft af hvilken han kan anklagas för brutet paktum. och löfte, tvingas att böta efter våra förhållanden — ända till flere hundrade. kronor; fan skulle betänka sig, säger jag, att så skamligt drifva gäck med en ung flicka, att han-efter flere års förlopp i mycket artiga ordalag slår upp med henne och vänder henne ryggen. — Måhända skall: det förekomma mången som om uppsatsens. poetiska början fått ett högeligen -prosaiskt slut. ; Dermed må. vara hur som helst; men mitt allvarsamma förslag är att man på detta sätt försöker hejda det herrskandeoskicket: lättsinnigt brytande af förlofningar utan ömsesidig öfverenskommelse och. att man i: motsatt fall dömes till ansenliga böter, ej att läka den sårades bjerta — skadeersättningen behöfver ju ej tillfalla henne, utan någon välgörande fond — men för att lära sig aktning mot sina medmenniskor och trohet mot den, man har älskat och gifvit sin tro, om det eljest är möjligt att ett sådant extra medel kan inverka på hjertlösa. och lättsinniga unge män.