mars hvila etter dagens modor; kapske dock att der, som mångenstädes, den hvilar sig mest, som ingen möda haft. Hvad vet en resande härom? Som restauration eller utvärdshus — ett nästan okändt begrepp i Skåne — är Helsan förträfflig, men en oinvigd har svårt att förstå hur 7å 800 brunnsgäster kunna rymmas i den smala dalkjusan med sina två trädgårdsgångar och sin dam, der dock gyttja i naturlig förening med vattenväxter jemte ett onaturligt stort bidrag af buteljhalsar väl snart bilda ett fastland, om ej vederbörande — lägga sig deri. Man sade mig, att dessa många bord stodo i rader vid promenaden äfven under brunnsterminen, och då måste det sannerligen vara en syn för — ungkarlar att se några hundra unga karlar och några hundra unga tärnor i ständig cirkelgång, likt dockorna på ett positiv, skrida dem förbi så nära, att herrarne helt säkert få draga fötterna till sig för att ej löpa fara att bli trampade på liktornarne. Någon bättre äktenskapsmarknad än här, hvad lokalen beträffar, lär svårligen finnas; kontrahenterna ha ju hvarandra ständigt för ögonen, utan att ens behöfva lorgnett, och ej en garnering på den nya polonäsen, ej den minsta lilla nyanskaffade lock kan undgå hans uppmärksamhet, lika litet som en nyvaxad mustasch eller en ny skjortknapp hennes. Det föreföll mig, som om jag vore i ett glasskåp och för 8 öres entråe lät mig beskådas af de lustvandrande sköna, och jag kände mig heltåyr, som om jag i min ordning setat på en svängande karusell, när ständigt samma figurer kretsade förbi mitt bord och nästan snuddade vid mitt toddyglas, utan att dock — det förstås — ens se en skymt af dess häpne egare. Helsan är, som all helsa, ärbarheten och dygden i grönskande skrud; det lär vara historiskt, att intet slags oordningar någonsin före midnatt här egt rum, de unga qvinnorna gå här lika trygga som i hemmets galar, och man får se många småbord fullsatta med idel unga damer, hvilka under muntert glam dricka sitt te eller kaffe, utan att det faller någon in att störa deras oskyldiga dryckeslag eller att förundra sig deröfver; detta är bedrande och efterföljansvärdt, som det heter i tidningsnotiser, och ett af stadens lejon förtrodde mig, att man kunde hålla väsen hvar som helst utom i Helsan. Det är således på fredlig mark, som en folkhögskola för qvinnor blifvit förlagd, ty restaurationslokalen vid denna miniatyrbrunnsanstalt begagnas nemligen under vintern till lärdomstempel, och man sade mig att så hade det äfven varit fallet med en dylik lokal vid det närbelägna Ramlösa, der en manlig folkhögskola fanns eller har funnits, jag vet ej rätt hvilket; jag erinrar mig dock med säkerhet att de båda skolorna sades ha trifts och blomstrat förträffligt i restaurationsrummen, isynnerhet folkhögskolan, ett verk hvaröfver landtmännen fröjdade sig af hjertat, och om hvilket de talade med kärlek, ja, nästan vördnad, och så bör det vara. Denna skola, ny i fjol, räknade då redan 30 elever, och det var en allmän tro, att den alltmer och mer skulle tillväxa och befästa sig i allmogens förtroende, helst dess styrelse består af idel landtmän — jag gjorde bekantskap med ett par af dessa raska kärngubbar — styrelsens nuvarande ordförande är riksdagsmannen Ola Jönsson i Kungshult, något som ger denna undervisningsanstalt en od del af sitt anseende, liksom man äfven yser fullt förtroende till skolans aktade föreståndarinna, den bekante naturforskaren C. W. Paijkulls enka, hvilken förut under flera år förestått en dylik skola i Östergötland. . Att Helsingborg är en kär uppehållsort för främlingar syntes bland annat deraf, att utom en mängd tyskar, som talade högt på promenader och hotell, anlände äfven en hord zigenare till staden under mitt vistande derstädes. Det bruna sällskapet var ingen ny bekantskap för orten Helsingborg; det hade under fjolåret uppslagit sina tält nära staden, och att ingen haft skäl att klaga öfver grannskapet syntes af den vänlighet, hvarmed man nu kom den klockbehängde och silfverprydde höfdingen och hans lilla drottning till mötes och lät dem åter slå sig ned på den gamla tältplatsen, och då de följande morgon åter bröto upp för att bege sig af till Danmark, voro deras packvagnar omringade af en deltagande folkhop, som med ömkan betraktade de bruna halfnakna ungarnes måltid på stora gurkor, nyss köpta å torget, under det tysktalande Helsingborgsherrar språkade muntert med sällskapets äldre medlemmar, och jag tror att det nästan kändes som att gå miste om ett påräknadt nöje för staden, då ångbåten bortförde nomaderna. Nöjen fattades för öfrigt ej vid denna tid: Fröbergska sällskapet spelar stora saker på den ruskigaste af alla teatrar — helsingborgaren försummar ej att underrätta främlingen, att man dömt den till döden och ämnar bygga en ny — och det länder ej skåningen till så ringa heder att detta aktningsvärda sällskap, just för det är så aktningsvärdt, gör goda affärer öfverallt i provinsen och ej minst här; skåningen sätter dygd och heder vida öfver de mest utmärkta dramatiska talanger, och hvem vågar klandra honom för det? Sjelfva Thalia torde endast med ett gudinne-leende och kanske med en känslans tår betrakta dessa sina ärliga dyrkare. Förutom dessa konstnojutningar fanns här verldens mest berömda vaxkabinett, hvilket dock fick packa in för hr Wallaces hundoch apteater, som hade den inpertinensen att slå upp sitt lärftstempel i dess omedelbara närhet och lockade en vida finare publik än vaxdockorns förmådde; dockor har man i hvarje fin familj, och aplika menniskor äro ej så sällsynta, men menniskolika apor ser man ej alla dagar; man kan öra filosofiska betraktelser eller tänka på Dar in, då man skådar dessa små ludna . ÅA Jansa