mars hvila etter dagens modor; kapske dock
att der, som mångenstädes, den hvilar sig
mest, som ingen möda haft. Hvad vet en
resande härom? Som restauration eller ut-
värdshus — ett nästan okändt begrepp i
Skåne — är Helsan förträfflig, men en oin-
vigd har svårt att förstå hur 7å 800 brunns-
gäster kunna rymmas i den smala dalkjusan
med sina två trädgårdsgångar och sin dam,
der dock gyttja i naturlig förening med vat-
tenväxter jemte ett onaturligt stort bidrag af
buteljhalsar väl snart bilda ett fastland,
om ej vederbörande — lägga sig deri. Man
sade mig, att dessa många bord stodo i ra-
der vid promenaden äfven under brunnster-
minen, och då måste det sannerligen vara en
syn för — ungkarlar att se några hundra
unga karlar och några hundra unga tär-
nor i ständig cirkelgång, likt dockorna på
ett positiv, skrida dem förbi så nära, att her-
rarne helt säkert få draga fötterna till sig
för att ej löpa fara att bli trampade på lik-
tornarne. Någon bättre äktenskapsmarknad
än här, hvad lokalen beträffar, lär svårligen
finnas; kontrahenterna ha ju hvarandra stän-
digt för ögonen, utan att ens behöfva lorg-
nett, och ej en garnering på den nya polo-
näsen, ej den minsta lilla nyanskaffade lock
kan undgå hans uppmärksamhet, lika litet
som en nyvaxad mustasch eller en ny skjort-
knapp hennes. Det föreföll mig, som om jag
vore i ett glasskåp och för 8 öres entråe lät
mig beskådas af de lustvandrande sköna, och
jag kände mig heltåyr, som om jag i min
ordning setat på en svängande karusell, när
ständigt samma figurer kretsade förbi mitt
bord och nästan snuddade vid mitt toddy-
glas, utan att dock — det förstås — ens se
en skymt af dess häpne egare.
Helsan är, som all helsa, ärbarheten och
dygden i grönskande skrud; det lär vara
historiskt, att intet slags oordningar någon-
sin före midnatt här egt rum, de unga qvin-
norna gå här lika trygga som i hemmets
galar, och man får se många småbord full-
satta med idel unga damer, hvilka under
muntert glam dricka sitt te eller kaffe, utan
att det faller någon in att störa deras oskyl-
diga dryckeslag eller att förundra sig deröf-
ver; detta är bedrande och efterföljansvärdt,
som det heter i tidningsnotiser, och ett af
stadens lejon förtrodde mig, att man kunde
hålla väsen hvar som helst utom i Helsan.
Det är således på fredlig mark, som en
folkhögskola för qvinnor blifvit förlagd, ty re-
staurationslokalen vid denna miniatyrbrunns-
anstalt begagnas nemligen under vintern till
lärdomstempel, och man sade mig att så
hade det äfven varit fallet med en dylik lo-
kal vid det närbelägna Ramlösa, der en man-
lig folkhögskola fanns eller har funnits, jag
vet ej rätt hvilket; jag erinrar mig dock med
säkerhet att de båda skolorna sades ha trifts
och blomstrat förträffligt i restaurationsrum-
men, isynnerhet folkhögskolan, ett verk hvar-
öfver landtmännen fröjdade sig af hjertat,
och om hvilket de talade med kärlek, ja,
nästan vördnad, och så bör det vara. Den-
na skola, ny i fjol, räknade då redan 30 ele-
ver, och det var en allmän tro, att den allt-
mer och mer skulle tillväxa och befästa sig
i allmogens förtroende, helst dess styrelse
består af idel landtmän — jag gjorde be-
kantskap med ett par af dessa raska kärn-
gubbar — styrelsens nuvarande ordförande
är riksdagsmannen Ola Jönsson i Kungshult,
något som ger denna undervisningsanstalt en
od del af sitt anseende, liksom man äfven
yser fullt förtroende till skolans aktade
föreståndarinna, den bekante naturforskaren
C. W. Paijkulls enka, hvilken förut under
flera år förestått en dylik skola i Östergöt-
land. .
Att Helsingborg är en kär uppehållsort för
främlingar syntes bland annat deraf, att utom
en mängd tyskar, som talade högt på pro-
menader och hotell, anlände äfven en hord
zigenare till staden under mitt vistande der-
städes. Det bruna sällskapet var ingen ny
bekantskap för orten Helsingborg; det hade
under fjolåret uppslagit sina tält nära sta-
den, och att ingen haft skäl att klaga öfver
grannskapet syntes af den vänlighet, hvar-
med man nu kom den klockbehängde och
silfverprydde höfdingen och hans lilla drott-
ning till mötes och lät dem åter slå sig ned
på den gamla tältplatsen, och då de följande
morgon åter bröto upp för att bege sig af
till Danmark, voro deras packvagnar om-
ringade af en deltagande folkhop, som med
ömkan betraktade de bruna halfnakna un-
garnes måltid på stora gurkor, nyss köpta
å torget, under det tysktalande Helsingborgs-
herrar språkade muntert med sällskapets
äldre medlemmar, och jag tror att det nä-
stan kändes som att gå miste om ett påräk-
nadt nöje för staden, då ångbåten bortförde
nomaderna.
Nöjen fattades för öfrigt ej vid denna tid:
Fröbergska sällskapet spelar stora saker på
den ruskigaste af alla teatrar — helsingbor-
garen försummar ej att underrätta främlin-
gen, att man dömt den till döden och äm-
nar bygga en ny — och det länder ej skå-
ningen till så ringa heder att detta aktnings-
värda sällskap, just för det är så aktnings-
värdt, gör goda affärer öfverallt i provin-
sen och ej minst här; skåningen sätter dygd
och heder vida öfver de mest utmärkta dra-
matiska talanger, och hvem vågar klandra
honom för det? Sjelfva Thalia torde endast
med ett gudinne-leende och kanske med en
känslans tår betrakta dessa sina ärliga
dyrkare. Förutom dessa konstnojutningar
fanns här verldens mest berömda vax-
kabinett, hvilket dock fick packa in för hr
Wallaces hund- och apteater, som hade den
inpertinensen att slå upp sitt lärftstempel i
dess omedelbara närhet och lockade en vida
finare publik än vaxdockorns förmådde;
dockor har man i hvarje fin familj, och aplika
menniskor äro ej så sällsynta, men mennisko-
lika apor ser man ej alla dagar; man kan
öra filosofiska betraktelser eller tänka på
Dar in, då man skådar dessa små ludna
. ÅA Jansa