ämnade att afhemta en Betjent från en nära kusten belägen villa. Kaptenen visste nemligen icke det ringaste om vårt förehafvande. Marskalken hade genom några ord, som jag skrifvit i ett bref med troll-bläck, blifvit uppmanad att genast efter ångarens ankomst till Golf Jouan vidtaga förberedelser för att under natten kunna. lemna ön. Kaptenen frågade oss hvarthän och hurudags vi ville åter afresa. Vi svarade honom: vi begifva oss till en villa, som ligger här i närheten för att hemta en betjent och möjligen äfven en kammarjungfru samt önska att vid midnats afresa till Nizza. Klockan hälf 8 lemnade vi fartyget i en af skeppsbåtarne och lätosätta oss i-land i närheten Hå La Croisette för att icke kompromettera ens någon af matroserna. Från landningsplatsen gingo -vi fram till La Croisette, der vi hyrde en liten slup. Tnär hafvet var ganska oroligt och hvarken min kusin eller jag just förstodo oss på att ro, anlände vi till foten af fästningen, söm ligger midt emot Golf Jouan, först mellan klockan half 9 och 10 på qvällen Vi fingo strax se marskalkeny klättra ned för klippan utefter ett rep. och för att gifva honom ett tecken, så att han kunde se hvärest slupen låg, tände vi några. tändötickor. Marskalken svarade oss på samma Sätt, genom att draga eld på några tändstickor för att visa oss hvarest han befann sig. Ena stund derefter hoppade han i sjön och simmade till slupen. När han skulle krypa upp ibåten, måste min kusin hjelpa honom, emedan han skadat sig något under klättringen och hans krafter voro alldeles uttömda. Nu rodde vi bort till fartygets skeppsbåt, som väntade oss på samma plats, der vi lemnat den. Sedan vi efter stora ansträngningar hunnit fram till skeppsbåten, stego vi i densamma och läto en af matroserna ro slupen tillbaka. Så snart vi åter kommit ombord på ångaren gafs order åt kaptenen att lyftå ankar och gå till Genua. Klockan var 1 på natten, då vi afgingo derifrån, och klockan 11 påföljande morgön stego viiland i Genua. Detta, min herre, är öfverensstämmande med sanna förhållandet och har jag härmed den äran att säga er farväl. Marskalkinnan Bazaine. Furst Bismarck afreste i lördags från Berlin till Värzin. Dessförinnan harhan låtit offentliggöra följande tacksägelseskrifvelse: Med anledning af den lifsfara, ur hvilken jag genom Guds nådiga skickelse den 13 sistlidna juli räddades, har jag från alla trakter i Tyskland och utlandet emottagit talrika och dyrbara bevis på deltagande. Jag hade efter min återkomst från Kissingen gerna önskat att direkt kunna uttala min tacksamhet såväl till enskilda personer som isynnerhet till korporationer och föreningar, hvilka uppvaktat mig med telegrafiska eller skriftliga lyckönskningar. Då emellertid läkarens föreskrifter och det stora antalet — uppgående till nära 2000 — enskilda skrifvelser och telegrammer icke medgifva detta, anbåller jag om öfverseende från alla de personers sida, hvilka bringat mig vänliga adresser, då jag endast genom offentliggörandet af denna skrifvelse ådagalägger huru bjertligt jag gladt mig åt uttrycken af deras deltagande. Med anledning af kapten Werners frikännande (se gårdagsbladet!) af krigsrätten i Berlin har en ganska liflig polemik uppstått mellan den gammal-konservativa Kreuz-Zeitung och den ministeriella Norddeutsche Allg. Zeitung. Den förstnämda tidningen, som i forna dagar (1848-1864) utkämpade mången strid för Bismarcks ära, men efter rikskanslerens brytning med det konservativa partiet blifvit ganska hätsk möt honom, anör processen mot Werner såsom ett bevis Pt att en enda mans vilja småningom har lifvit så mäktig, att ingen i hela vårt statssamfund i längden kan motstå den, men läder sig åt att det ännu finnes institutioner, som upprätthålla sin sjelfständighet äfven mot det starkaste tryck. — Nordd. Allg. Zeit. söker att bemöta det konservativa bladets påståenden och säger att den nuvarande sjölagstiftningen lider af väsentliga brister. Det kan, säger tidningen, icke gå an att en sjöofffcer utan kejserlig befallning och utan att hafva emottagit särskilda instruktioner från utrikesdepartementet, tager sig den friheten att handla efter eget godtinnande;-— --WientidningenNeuefreie Presse för den 14 dennes innehåller en lelande artikel, som slutar på följande sätt: Den minsta upprättelse, som kapten Werer har rättighet att fordra; är att manuts hämner honom till: chef för de fartyg, som stå i begrepp att afgå till Biscaya-viken; urst Bismarck skulle icke förlora i anseenle genom att tillstå att han först i dag inlagit på den väg, som den djerfve tyske jöofficeren redan för ett år sedan. ansåg rara der riktiga. om