Daily News telegrafkorrespondent i Paris skrifver att tidningen Presse för i fredags, efter en samma dag hållen regeringskonselj, förklarar det regeringen icke ämnar att fordra Bazaines utlemnande och att det dessutom icke är tänkbart att någon europeisk regering skulle gå in derpå. De franska tidningarnes omdömen om flykten variera allt efter bladens olika politiska åsigter. De republikanska och rojalistiska bladen fördöma den naturligtvis. De bonapartistiska tidningarne veta ännu icke huru de skola taga saken; Gaulois är klok nog att hålla inne med alla omdömen, selan den blott berättat de nakna fakta; Pays säger deremot rent ut att flykten var en lycklig händelse, som befriade regeringen från det obehaget att antingen lössläppa marskalken eller hålla honom häktad, hvilket kunde hafva sina obehag, det ena såväl som det andra, ty om Bazaine varit skyldig, hade han bort skjutas, och var han oskyldig, hade han bort frigifvas. Den ultramontana Upivers anser, att Bazaine gjorde mycket rätt deri att han rymde, enär dödsdomens förändring till lifstidsfängelse var allt annat än en benådning. Rocheforts och Bazaines flykt har gifvit de franska skämttidningarne anledning till en vitz. I stället för att kejsardömet var an gouvernement des invasions (inkräktningarnes regering) är septennatet un gouvernement des 6vasions (rymningarnes regering). Nötre-Dames kyrktorn — redan förut genom Hugo bekant såsom förmodligen det mest romantiska kyrktorn i verlden — spelar ånyo en rol, denna gång i en roman ur verkligheten. Till Daily News telegraferades nemligen i fredags från Paris: Klockan tre i går e. m. sågs en ung elegant klädd man, sittande på ett af Nötre-Damekyrkans torn, svänga sin hatt och slutligen kasta den ut i rymden. Strax derpå hoppade han sjelf efter. Mannen upptogs genast, död naturligtvis, och med ansigtet så vanstäldt att det icke lönade sig att utställa liket i la Morgue (bårhuset). I en af den olyckliges fickor fann man ett pass för Emile Jean Christian Hubert, född i London. Just af dessa namn antager man emellertid att han icke är någon engelsman. Han hade klocka och urkedja af guld, en diamantring och omkrinj 720 kronor i engelska och franska guldmynt. oci sedlar. Den britiska legationen känner intet om honom. Mannen tros vara en handelsresande och ryktet påstår att det är olycklig kärlek till en engelsk flicka som förmått honom till den förtviflade handlingen. Sedan hr Flaud, en deputerad i franska nationalförsamlingen för departementet Cötes du Nord och mär i Dinan, hvilken, ansågs tillhöra högra centern, nyligen aflidit, finnas numera tolf lediga platser i nationalförsamlingen. Från Tyskland meddelar Kreuz-Zeitung för den 13 dennes att kapten Werner, den. tyske sjöofficern, som uppbringade den spanska pansarbåten Vigilante, hvilken intransigenterna i Cartagenå tagit i besittning, blifvit frikänd af krigsrätten. Kejsaren har godkänt domen, enär han icke vill inblanda sig i den militära rättskipningen, men har på samma gång i en särskild order uttalat sitt ogillande af kapten Werners mandat. Berlin-publiken bar haft takt nog att icke störa furst Bismarck med några bullrande demonstrationer efter hans återkomst från Kissingen. Det hade nemligen blifvit tillkännagifvet att furstens helsotillstånd ännu vore sådant, att han behöfde förskonas från alla yttringar af folkentusiasm — något som de lojala Kissingen-boarne icke gerna ville tre. Från Schweiz skrifver en korrespondent, som besökt Arenenberg, der exkejsarinnan Enugenie och den kejserlige prinsen för närvarande befinna sig: Kejsarinnan är icke mycket synlig; jag kunde endast få tillfälle att som hastigast se henne, men be gjorde mig från tillförlitligt håll underrättad-om hennes utseende. Enligt de upplysningar jag erhållit synas äfven för omne de kt gar hafva kommit, om hvilka vi säga: de behaga oss icke; man har sagt mig att hennes ögonlock blifvit matta, nästan slappa, hennes. kinder infallna och hennes hy blek. På min qvinliga sagesman hade icke ens hennes så berömda blonda hår gjort något intryck. Kejsarinnan kläder sig ännu i svart, helt enkelt, utan släp. Äfven betjeningen såg jag vara svartklädd. Prinsen är en munter yngling, ungefär vid faderns längd; ban bär hatten litet grand tafatt (morbleu) på öronen. Han sysselsätter sig gerna med rodd och fiske. Till sällskap på sina utfärder har han tvenne jemnåriga, en ung Conneau och — om jag icke bedrager mig — en prins Murat. De nnga herrarne besöka stundom Konstanz. På Arenenberg komma och gå gäster oupphörligt. Särskildt väntar man mycket främmande apoleonsdagen (den 15 augusti), hvilken, efter hvad det förljudes, kommer att firas särdeles starartadt Man arhetar dam och natt nå nunna