-— VIU
varig otillfredsställd törst och hennes tän-
der hårdt sammanbitna. En enda tanke sys-
selsatte henne — tänker på hämnd.
Hon tillhörde dessa nåturer, som lyckan
och medgången göra milda, varma och väl-
görande såsom söderns tolsken; hos hvilka
olyckan alstrar oförskräckthet, sinnesstyrka
och lugn; men som genom oförrätter och
ett förrädiskt bemötande plötsligt bli hårda,
mörka och-farliga.
Hon skrattade: högt för sig sjelf.
.— ;Han fann skäligt öfva sig i förräda-
rens: konst! mumlåde hon. Godt! han skåll
få erfara hurw vi bebandla förrädare. En
sådan narr! :
Leendet dog åter på hennes läppar, Hon
ihågkom huru hon sjelf nyss för Ereeldoune
visat sig såsom en förräderska.
0, min älskade! utbrast hon i klagan-
de ton. Det var icke för min egen skull,
utan för att rädda ditt lif.
Och hon sjönk åter ned bredvid den slock-
nande elden och sammanknäppts sina händer.
Hennes sorg: v:r- alltför djup för atthon
skulle kunna gråta. NT
Emellertid smög sig -Betto fram utefter
stranden i den klara, ljusa morgonstunden.
Hans ärende var vådligt; och ehuru ung,
visste ban sjelf. mer än väl, huru påfligt stål
biter. - Men naturen -håde : utrustat honom
med ett aldrig svikande mod. Han fram-
gick : raka vägen mycket snabbt, under det