TT TU OIUUUUFELND UDI, UU UILISG BUULIDNARULGI DAB önskningar samt vidtagit allvarsamma mått och steg för att upprätthålla Pyrenbergränsens neutralitet. Ledt af. sin pligtkänsla, har Tyskland förklarat sig icke hafva aflåtit 2 AE not till. kabinettet i VergBailles. Det önskvärda ändamålet har emellörtid vunnits och detta på ett sådant sätt, att Frankrikes värdighet iintet afseende blifvit sårad: t . jsar. Wilhelm lemnade i fredags Gastein, hvarifråti han begaf sig direkt till Berlin. — Furst Bismarck uppehåller sig ännu i Kissingen, der han kommer att qvarstanna ännu någon tid. Den tyska pressen har icke vi-: dare något att förmäla om följderna af attentatet, -hvadan man kan. antaga, att den från början obetydliga kontusionen, som vålladösaf Kullmanns skott, nu är fullkomligt hätd. Furstens helsotillstånd skildras såsom rätt tillfredsställande. — Efter afslutandet af brunnssejouren i, Kissingen ämnar: Bismarck aflägga ett besök hos konungen af Bayern. Den preussiska regeringen synes hafva för afsigt,. att göra slat på nordslesvigarnes frrboppningar om återförening-med Danmark: et nya landsrådet för Als och Sundeved, hr Saldern, Kar: genast efter sin ankomst till Sönderland utfärdat en kungörelse, i hvilken det heter: Jag känner till fullo den politiska stämningen hos denna krets, som : efter hårda strider varaktigt förenats med den reussiska staten och det tyska riket. Derör uttalar jag genast vid tillträdet till mitt embete, att jag kommer att anse bvarje mot denna statsförbindelse riktad agitation såsom en mot rikets integritet fiendtlig rörelse, som afser att hindra utvecklingen af--kretsens egna intressen. Dylika meningsyttringar skall jag kraftigt motsätta mig och jag vet att jag derutinnan har ett stöd hos de högsta statsmyndigheterna. Jag vääder mig derför först och främst till kretsens dansksinnade innebyggare, kvilka liksom alla andra innevånare i den preussiska staten äro kejsarens undersåter och ingalundw befinna sig i. någon, .undantagsställning. Jag hyser den.tillförsigt till befolkningens sunda förstånd, att dylika sträfvanden icke skola vinna något fotfäste, och att alla, söm intressera.sig. för, det allmänna bästa, skola. glömma personliga tycken ochlidelser samt förena sig med mig i sträfvandet för provinsens sanna.intressen.-..; Rättegången mot Kullmann; som sökte skjuta Bismarck, lär icke komma att börjas förr än den 19 oktober. — Presten Hanthaler från Tyrolen, hvilken misstänktes vara Kullmanns medbrottsling, har instämt åtskilliga tidningar, hvilka fortfera att framställa honom såsom: i: saken inblandad. I England bar under de senaste åren pågått en stundom ganska förbittrad strid mellan, kyrkans män. Denna kyrkliga strid gäller .i England -icke såsom i Tyskland kyrkobekännelsenochkyrkoförfattningen, utan en till utseendet vida mindre betydande, men för Englånds förhållanden ganska vigtig fråga, nemligen Julten. Som bekant eger den anglikanska kan en liturgi, som i ceremonirikedom och. -5 vi hade så när sagt — hedniska bruk står föga efter den katolska kyrkans. En stor del.af, det högre engelska presterskapet har allt sedan början af 1850-talet sträfvat för en ännu intimare anslutning till denkätolska kyrkan. Frågan har.nu inträdt i det skede, att den ådragit sig parlamentets uppmärksamhet.--1 oåsdag försiggick tredje läsningen af den utaf rögeringen framlagda sk. worship bill, eller lagförslaget angäende den kyrkliga knltsö; hvarvid Enflands båda förnämsta statsmän uppträdde: Kölnis sche Zeitung yttrar derori följande:s IX Ionsdags hade underhuset en ganska liflig session. Debatten rörde sig kring husets amendementer till rituallagen, hvilka af öfverhuset blifvit förkastade. Amendementerna blefvo :nu slutligen äfven af äfdörkuset lmnade åsido; på det att lagförslaget redan uns derv innevarande parlaments-session måtte komma till stånd; dock föregicks detta beslut afen gankka liflig diskussion. Sir W. Harcourt öppnade densamma, i det han först lifligt angrep lord Salisbury, hvilken, ehuru varande medlem af regeringen, likväl är motståndare till försläget.!2Tålaren gjorde. derefter ett;hånande utfall mot Gladstone, emedan dennden gång hade talat om. biskoparnes gudomliga myndighet. Sir W. Harcourts anförande uppfordrade Disraeli, hvilken varnade huset för sin egen kollegas list, då denne trott sig genomett utmanande språk kunna reta underhuset till förkastande af lagförslaget i sin helhet. Gladstone kunde naurligtvis icke fakttaga tystnad under detta meningsutbyte; utan sökte så godt han kunle:att med hån bemöta sin förre underördrades (Sir W. Härcourt var nemligen under Fladstones. kabinett solicitot-general.) -Disraeli framhöll de skäl, på grund af hvilka lagens antagande vore önskvärdt och nödvändigt. Förslaget! har — yttrade premierministern — till uppgift att undertrycka riualismen, d. v. s. dur utaf en del statskyrkiga prester införda bruket affvissa ceromonier, hvilka de sjelfva betrakta gåsom sympolerinåf sen: fära (katolicismen), hvilken de senom sin ed äreförpligtade att ickö erkänna. Af alla de falska föreställningar, som dessa syrkans! män hylla, är ingen falskare ch betänkligare än den, att de anse sig re presentera. dethögkyrkliga påftiet. De bäta förkämparne för den protestantism, som le så ifrigt bekämpa; och -de skickligaste notståndarhp: till den römörska kyrkan äro marare att finna på det högkyrkliga partiets ida. Meningen .med ifrågavarande lagförs ge är nu undertrycka denna visserligen cke tälfika men . högst skadliga sektj som tällt sig i opposition mot kyrkan. — . Afven på, andr under. anser jg tå an önskviddt att 3 Hderhuset KA i AN ; råna hesår ett misitag om Tåg hat nadan förmt