- 10 -—
fått lida genom honom; han kom ihåg bucu
han sjelf utbredt digra moln af skam och
vanära öfver hennes ungdoms sköna mor-
gon, huru hela hennes lif förgiftats i följd
af hans grymma lättsinne, :
— Vänta och hör mig ett enda ögonblick,
sade han i bedjande ton: Ni tror att jag
icke hyser någon ömhet för er; menjag gör
det, så sannt Gud lefver, fastän jag ofta är
frestad att hata er. Om i2g varit i Antin-
ska villan, skulle jag aldrig tillåtit någon
af dessa föraktliga legoknektar att ens med
ett finger vidröra er. Alltsedan jag fick
höra omtalas denna ledsamma händelse; har
jag ständigt sökt er. Och ändock sät-
ter jag mitt lif på spel för hvarje timme
jag fortfar att vistas i detta rike. - Jag: har
icke ällenast Bourbonerna att frukta; äfven
från ett annat håll lurar farad — och denna
genare fara är den största.
— Den största? Hvad menar ni? Ingen
fiende är mera fruktansvärd än den mång-
höfdade despotismen.
— Jo, en är det — den fiende, som har
tiotusen ögon oci lika många öron, och som
icke skall tveka att, om jag ertuppas, öfver-
falla mig bakifrån och slå ihjäl mig, innan
jag hinner värda mig om, endast för det
att jag varit olydig och stannat qvar här i
Italien, som jag ej velat lemna, så länge
jag antog er dväljas i fängelset.
Hon visste, att denna mångfaldiga enhet,