mr Hickey, som var ute för att jaga struts. Han medförde mellan trettio och fyratio man samt aderton hästar. Samma dag vi lemnade Amatoni flat fingo vi ett starkt regn med åska. Det var första p.minnelsen om den annalkande regntiden. Den 1 oktober nådde vi de första boningarne i Ondonga. Det vackra, storväxta folket kom emot oss och helsade! oss välkomna. De gåfvo oss vatten, palmfrukter och nötter. Vi lägrade oss vid konungens vattenplats, två cirkelrunda fountainer, hvilka hafva förträffligt vatten. Omkring fountainernas väggar äro i sjelfva klippan uthuggna spiraltrappor, hvilka leda ned till botten. Folket samlade sig snart omkring oss. Mina glasögon väckte deras synnerliga förundran; de trodde, att jag var född med dem. Då de fingo se, att jag kunde aftaga dem, blefvo de ännu mer förvånade. Jag satte glasögonen på åtskilliga, och de förklarade det utmärkt vackert act begagna sådana. Många ville köpa dem, och jag tror, att om jag haft ett dussin glasögon med mig, skulle jag utan svårighet fått lika många oxar i utbyte. En ny källa till undran uppstod, då jag satte mig ned att sy en påse. Flera qvinnor ville försöka konsten, men det gick klent. Min sax beundrades mycket, men då jag framtog metallsaxen och visade, att jag med den kunde klippa jern, kände deras häpnad ingen gräns. Sedan vi sålunda gjort närmare bekantskap med hvarandra, kommo de med nya skänker. Qvinnorna buro fram korgar med korn och frukter, männen kalebasser med förträffligt öl. Vi fortsatte vägen till missionsstationen, hvilken endast ligger några hundra steg från konung Tyikongos hvarf. Jag fann derbland bröderna flera gämla bekanta och blef af alla med hjertlighet mottagen. Dagen derpå kom Tyikongo och besökte oss vid vagnen. Mr B. skänkte honom en revolver och jag en jagtkvif Tyikongo. är omkring femtio år gammal; han ser ännu anska :bra ut och har säkerligen i sin ungdom varit en vacker karl. Mot missionärerna och alla hvita uppför han sig mycket hyggligt. De förre säga ock, att han otvifvelaktigt är den förståndigaste mannen i hela landet. Han är skämtsam och glad. Beseendet af mina arbeten och samlingar tycktes göra honom mycket nöje. Han gaf mig tillåtelse att jaga öfverallt samt ställde en ledsagare till mitt förfogande. Vid ett förnyadt besök ville konungen tillbyta sig en bössa för en oxe och sex unga stutar, men mr B: ville icke, och Tyikongo gick genast bort, synbarligen stött. En stund derefter gjorde jag honom ett besök, hvarvid han bjöd på öl och skänkte mig en bägare af folkets ogen tillverkning. Han visade mig sin tobaksodling och sitt hvarfs befästningar, om hvilka båda han gerna mottog upplysningar och råd. Följande dag infann sig en af Tyikongos söner. Jag såg på hans dyrbara drägt, att han var en förnäm man, och då jag erhållit upplysning om hans börd, räckte jag honom genast min hand, en heder som endast visas konungen, hans närmaste slägtingar och hans förste man. Här är stor rangskilnad rådande, och man räcker endast i högsta nödfall handen åt en Buschman, emedan detta är att förklara sig för hans jemlike. Den unge prinsen, hvars namn är Tyikokoto, tycktes vara omkring tjugo år . Hans utseende behagade mig genast och jag ville gerna göra hans bekantskap, hvarför jag framtog en fingerring, som jag en dag hade roat mig med att tillverka. Prinsen blef Högst belåten och sände genast efter en båge och ett koger med förgiftade pilar samt en rydnad af perlor, hvilken förnäma män bära kring höfterna. Det var en värderik present: perlorna ensamt äro värda två oxar. Jag frågade prinsen hvad han mer ville hafva af mig. Han önskade en rock eller en skjorta. Jag gaf honom en skjorta, en hvit halsduk och en gammal sommarrock. All denna grannlåt klädde jag derefter på honom och knöt en stor rosett på halsduken. Då detta var gjordt, gafjag honom en fickspegel, på det han sjelf skulle kunna se, huru grann han var, och stoppade i hang fickor ett kruthorn och en hagelpung. Han stannade hos mig till dess det var nedmörkt på aftonen och lofvade att återkomma. Jag roade honom med att visa mina saker och förklarade honom hvartill och huru allt skulle begagnas. Såsom gengäld för allt detta sände han mig en promenadkäpp och en klubba af en modell, som endast medlemmar af den kungliga familjen få begagna. En dylik klubba hade jag länge önskat att få, men ansåg saken som en omöjlighet. Dagen derpå återkom min nye vän och medhade ett helt följe af Ovambo-ynglingar. Han skänkte mig då pilar, en bägare och andra. småsaker. Hans följeslagare gåfvo mig stridsklubbor m. m. De erhöllo af mig byxknappar och liknande dyrbarheter. Prinsen gaf jag en yllefilt. At en man erhöll jag en assegaj, som vanligen betalas med en oxe. Till återpresent fick han en gammal vlleskiorta och en bomullsrock. och dermed