mr Hickey, som var ute för att jaga struts.
Han medförde mellan trettio och fyratio man
samt aderton hästar.
Samma dag vi lemnade Amatoni flat fingo
vi ett starkt regn med åska. Det var första
p.minnelsen om den annalkande regntiden.
Den 1 oktober nådde vi de första bonin-
garne i Ondonga. Det vackra, storväxta fol-
ket kom emot oss och helsade! oss väl-
komna. De gåfvo oss vatten, palmfrukter
och nötter. Vi lägrade oss vid konungens
vattenplats, två cirkelrunda fountainer, hvil-
ka hafva förträffligt vatten. Omkring foun-
tainernas väggar äro i sjelfva klippan ut-
huggna spiraltrappor, hvilka leda ned till
botten.
Folket samlade sig snart omkring oss.
Mina glasögon väckte deras synnerliga för-
undran; de trodde, att jag var född med
dem. Då de fingo se, att jag kunde aftaga
dem, blefvo de ännu mer förvånade. Jag
satte glasögonen på åtskilliga, och de förkla-
rade det utmärkt vackert act begagna såda-
na. Många ville köpa dem, och jag tror,
att om jag haft ett dussin glasögon med
mig, skulle jag utan svårighet fått lika mån-
ga oxar i utbyte. En ny källa till undran
uppstod, då jag satte mig ned att sy en påse.
Flera qvinnor ville försöka konsten, men det
gick klent. Min sax beundrades mycket,
men då jag framtog metallsaxen och visade,
att jag med den kunde klippa jern, kände
deras häpnad ingen gräns. Sedan vi sålun-
da gjort närmare bekantskap med hvarandra,
kommo de med nya skänker. Qvinnorna
buro fram korgar med korn och frukter,
männen kalebasser med förträffligt öl.
Vi fortsatte vägen till missionsstationen,
hvilken endast ligger några hundra steg från
konung Tyikongos hvarf. Jag fann derbland
bröderna flera gämla bekanta och blef af
alla med hjertlighet mottagen.
Dagen derpå kom Tyikongo och besökte
oss vid vagnen. Mr B. skänkte honom en
revolver och jag en jagtkvif Tyikongo. är
omkring femtio år gammal; han ser ännu
anska :bra ut och har säkerligen i sin ung-
dom varit en vacker karl. Mot missionärer-
na och alla hvita uppför han sig mycket
hyggligt. De förre säga ock, att han otvif-
velaktigt är den förståndigaste mannen i hela
landet. Han är skämtsam och glad. Bese-
endet af mina arbeten och samlingar tyck-
tes göra honom mycket nöje. Han gaf mig
tillåtelse att jaga öfverallt samt ställde en
ledsagare till mitt förfogande.
Vid ett förnyadt besök ville konungen till-
byta sig en bössa för en oxe och sex unga
stutar, men mr B: ville icke, och Tyikongo
gick genast bort, synbarligen stött. En stund
derefter gjorde jag honom ett besök, hvar-
vid han bjöd på öl och skänkte mig en bä-
gare af folkets ogen tillverkning. Han vi-
sade mig sin tobaksodling och sitt hvarfs
befästningar, om hvilka båda han gerna
mottog upplysningar och råd.
Följande dag infann sig en af Tyikongos
söner. Jag såg på hans dyrbara drägt, att
han var en förnäm man, och då jag erhållit
upplysning om hans börd, räckte jag honom
genast min hand, en heder som endast vi-
sas konungen, hans närmaste slägtingar och
hans förste man. Här är stor rangskilnad
rådande, och man räcker endast i högsta
nödfall handen åt en Buschman, emedan
detta är att förklara sig för hans jemlike.
Den unge prinsen, hvars namn är Tyikokoto,
tycktes vara omkring tjugo år . Hans ut-
seende behagade mig genast och jag ville
gerna göra hans bekantskap, hvarför jag
framtog en fingerring, som jag en dag hade
roat mig med att tillverka. Prinsen blef
Högst belåten och sände genast efter en båge
och ett koger med förgiftade pilar samt en
rydnad af perlor, hvilken förnäma män bära
kring höfterna. Det var en värderik pre-
sent: perlorna ensamt äro värda två oxar.
Jag frågade prinsen hvad han mer ville haf-
va af mig. Han önskade en rock eller en
skjorta. Jag gaf honom en skjorta, en hvit
halsduk och en gammal sommarrock. All
denna grannlåt klädde jag derefter på ho-
nom och knöt en stor rosett på halsduken.
Då detta var gjordt, gafjag honom en fick-
spegel, på det han sjelf skulle kunna se,
huru grann han var, och stoppade i hang
fickor ett kruthorn och en hagelpung. Han
stannade hos mig till dess det var nedmörkt
på aftonen och lofvade att återkomma. Jag
roade honom med att visa mina saker och
förklarade honom hvartill och huru allt
skulle begagnas. Såsom gengäld för allt
detta sände han mig en promenadkäpp och
en klubba af en modell, som endast medlem-
mar af den kungliga familjen få begagna.
En dylik klubba hade jag länge önskat att
få, men ansåg saken som en omöjlighet.
Dagen derpå återkom min nye vän och
medhade ett helt följe af Ovambo-ynglingar.
Han skänkte mig då pilar, en bägare och
andra. småsaker. Hans följeslagare gåfvo
mig stridsklubbor m. m. De erhöllo af mig
byxknappar och liknande dyrbarheter. Prin-
sen gaf jag en yllefilt. At en man erhöll
jag en assegaj, som vanligen betalas med en
oxe. Till återpresent fick han en gammal
vlleskiorta och en bomullsrock. och dermed