En svensk naturforskares van-
dringar i Afrika.
Konungariket Ondonga i Ovambolandet
Den 10 oktober 1873.
(Forts.)
Jag nämde i det föregående, att jag före kl. 8
vå morgonen konserverade fåglar. Efter
denna tid är det omöjligt att utföra detta
arbete. Så dags börjar här blåsa en stark
nordanvind, hvilken snart öfvergår till en
verklig storm, som dock ingalunda är sval-
kande, utan glödande het.
En annan olägenhet under arbetet är en art
bromsar hvilka stickas så, att blodet utkom-
mer. Infödingarne, som gå nakna, äro sär-
deles illa ute för dessa plågodjur. Det
är verkligen löjligt att se, huru de, då man
sitter och talar med dem, oupphörligen ap-
plicera handen gom flugsmälla än här och
än der.
På dagen vandrade jag åter omkring i
trakten, utan att kunna upptäcka något spår
af elefant, hvarför jag icke lade mig i skär-
men. Under natten kunde jag emellertid ic-
ke sofva, emedan de båda hundarne, Storm
och Pontack, som efter sin vana lagt sig
på hvardera sidan om mig, voro särdeles
oroliga. Omkring midnatt märkte jag, att de
hade ögonen åt ett viss. håll, hvarför jag
fattade min kikare och såg på betydligt af-
stånd en trupp elefanter på väg till vattnet.
Efter några minuter hördes ett skott och
om en stund kom Damaragosson Jack och
berättade att han sårat en elefant samt frå-
ade hvad ban vidare skulle göra. Svaret
blef, att vi på morgonen skulle sända Busch-
män att förfölja den sårade. Såskedde ock. De
kommo döck snart tillbaka och berättade att
djuret var så obetydligt såradt, att det omöj-
ligen kunde tagas. Gossen berättade nu, att
elefanten stått och druckit fyra steg från den
skärm der han låg, men han, som aldrig förr
hade sett en elefant, blef rädd och sköt
utan att sigta. Två elefanter hade, skrämda
af smällen, sprungit så nära min skärm, att,
om jag legat der, hade jag kunnat stöta till
dem med bössan. Jag blef ej litet ledsen,
att jag den natten ej låg i skärmen. De
följande nätterna var jag troget på min post
och såg visserligen elefanter på långt håll,
men ingen komma inom skotthåll. En mor-
gon närmade sig tre giraffer. De voro så
nära, att jag redan hade fattat min bössa,
då en stor hyena kom och skrämde bort
dem. Jag var så förargad, att jag sände en
kula efter henne, ehuru hon var omöjlig
att träffa.
Den tredje september lemnade vi Sesekop
och följde till Ovambolandet en väg, som
kallas Jonker Afrikanus väg, emedan denne
höfding var den förste, som från Damara-
landet passerade den till Ovambo. Han
war i krig med konungen af Ondonga
och ville öfverumpla. denne, hvarför han tog
:en alldeles ny väg. Krigslisten lyckades;
Ovambofolket visste af intet förr än Jonker
stod med sin här utanför dess portar. Han
slog dåvarande höfding Tyipanga och döda-
de honom samt tillsatte hans broder, den
nu regerande höfdingen Tyikongo til ko-
nung i Ondonga. Tyipangas företrädare var
Naängoro, söm regerade här då mr Galton
och mr Andersson första gången kommo till
Ondonga 1851. Till en början visade han
sig vänligt sinnad mot de hvite, men han
ändrade snart sitt uppförande och han fick
af Herren sin väl förtjenta lön.
-.Den 6 september kommo yi till Sandopp
fountaid, hvarest vi stannade till den 12.
Under dessa dagar dödades en ofantlig mängd
vwildt: zebror, eland, hartebeast, springbock m.
m. Jag sköt entiger, fyra hyenor, hvaribland
n gammal höna, stor som ett leion, sex
schakaler och öfver ett hundra fåglar. Pigg-
svin och vildsvin sågo vij men alltid på
långt afsiånd. Roffåglarnes mängd var myc-
ket stor, men de voro ytterst skygga, så att
jag endast lyckades fälla en örn.
Från Sandopp gick vår väg till en plats
kallad Amatoni flat, på gränsen af Ovambo.
Den består af en jemn slätt, täckt af hvit
sand och der marken på många ställen är
öfverdragen med en skorpa af salt.
Ju närmare man kommer Ovambolandet,
dess mera palmer ser man. Jag helsar dem
som gamla kära vänner; det är nu två år
sedan jag var inom palmernas region. Vi
befinna oss nu långt norr om södra vänd-
kretsen. Ovambolandet ligger mellan 169 och
2090 S. L. T söder skiljes det från Damara-
landet genom den stora öken vi hafva ge-
nomrest på 46 dagar — Buschmanland. I
vester påstås det gränsa till ett land bebodt
af Hererå-stammen, men med visshet vet man
det dock icke. Den nordliga gränsen utgö-
res af Cunenå-floden; i öster äro landets
gränser icke kända.
Amatoni flat har många fountsiner. Jag
hann blott att besöka fyra. Här sköts en
mängd zebror, sirutsar, gnuer, schakaler, ör-
var och andra fåglar. Vi sammanträffade