En svensk naturforskares vandringar i Afrika. Konungariket Ondonga i Ovambolandet Den 10 oktober 1873. (Forts.) Jag nämde i det föregående, att jag före kl. 8 vå morgonen konserverade fåglar. Efter denna tid är det omöjligt att utföra detta arbete. Så dags börjar här blåsa en stark nordanvind, hvilken snart öfvergår till en verklig storm, som dock ingalunda är svalkande, utan glödande het. En annan olägenhet under arbetet är en art bromsar hvilka stickas så, att blodet utkommer. Infödingarne, som gå nakna, äro särdeles illa ute för dessa plågodjur. Det är verkligen löjligt att se, huru de, då man sitter och talar med dem, oupphörligen applicera handen gom flugsmälla än här och än der. På dagen vandrade jag åter omkring i trakten, utan att kunna upptäcka något spår af elefant, hvarför jag icke lade mig i skärmen. Under natten kunde jag emellertid icke sofva, emedan de båda hundarne, Storm och Pontack, som efter sin vana lagt sig på hvardera sidan om mig, voro särdeles oroliga. Omkring midnatt märkte jag, att de hade ögonen åt ett viss. håll, hvarför jag fattade min kikare och såg på betydligt afstånd en trupp elefanter på väg till vattnet. Efter några minuter hördes ett skott och om en stund kom Damaragosson Jack och berättade att han sårat en elefant samt fråade hvad ban vidare skulle göra. Svaret blef, att vi på morgonen skulle sända Buschmän att förfölja den sårade. Såskedde ock. De kommo döck snart tillbaka och berättade att djuret var så obetydligt såradt, att det omöjligen kunde tagas. Gossen berättade nu, att elefanten stått och druckit fyra steg från den skärm der han låg, men han, som aldrig förr hade sett en elefant, blef rädd och sköt utan att sigta. Två elefanter hade, skrämda af smällen, sprungit så nära min skärm, att, om jag legat der, hade jag kunnat stöta till dem med bössan. Jag blef ej litet ledsen, att jag den natten ej låg i skärmen. De följande nätterna var jag troget på min post och såg visserligen elefanter på långt håll, men ingen komma inom skotthåll. En morgon närmade sig tre giraffer. De voro så nära, att jag redan hade fattat min bössa, då en stor hyena kom och skrämde bort dem. Jag var så förargad, att jag sände en kula efter henne, ehuru hon var omöjlig att träffa. Den tredje september lemnade vi Sesekop och följde till Ovambolandet en väg, som kallas Jonker Afrikanus väg, emedan denne höfding var den förste, som från Damaralandet passerade den till Ovambo. Han war i krig med konungen af Ondonga och ville öfverumpla. denne, hvarför han tog :en alldeles ny väg. Krigslisten lyckades; Ovambofolket visste af intet förr än Jonker stod med sin här utanför dess portar. Han slog dåvarande höfding Tyipanga och dödade honom samt tillsatte hans broder, den nu regerande höfdingen Tyikongo til konung i Ondonga. Tyipangas företrädare var Naängoro, söm regerade här då mr Galton och mr Andersson första gången kommo till Ondonga 1851. Till en början visade han sig vänligt sinnad mot de hvite, men han ändrade snart sitt uppförande och han fick af Herren sin väl förtjenta lön. -.Den 6 september kommo yi till Sandopp fountaid, hvarest vi stannade till den 12. Under dessa dagar dödades en ofantlig mängd vwildt: zebror, eland, hartebeast, springbock m. m. Jag sköt entiger, fyra hyenor, hvaribland n gammal höna, stor som ett leion, sex schakaler och öfver ett hundra fåglar. Piggsvin och vildsvin sågo vij men alltid på långt afsiånd. Roffåglarnes mängd var mycket stor, men de voro ytterst skygga, så att jag endast lyckades fälla en örn. Från Sandopp gick vår väg till en plats kallad Amatoni flat, på gränsen af Ovambo. Den består af en jemn slätt, täckt af hvit sand och der marken på många ställen är öfverdragen med en skorpa af salt. Ju närmare man kommer Ovambolandet, dess mera palmer ser man. Jag helsar dem som gamla kära vänner; det är nu två år sedan jag var inom palmernas region. Vi befinna oss nu långt norr om södra vändkretsen. Ovambolandet ligger mellan 169 och 2090 S. L. T söder skiljes det från Damaralandet genom den stora öken vi hafva genomrest på 46 dagar — Buschmanland. I vester påstås det gränsa till ett land bebodt af Hererå-stammen, men med visshet vet man det dock icke. Den nordliga gränsen utgöres af Cunenå-floden; i öster äro landets gränser icke kända. Amatoni flat har många fountsiner. Jag hann blott att besöka fyra. Här sköts en mängd zebror, sirutsar, gnuer, schakaler, örvar och andra fåglar. Vi sammanträffade