— AA oe mö ÅA KK CL KR JA AS RR delse med Medelhafvet. Vattnet bortdunstade i följd deraf, träsk och sumpmarker intogo den forna vikens plats, oeh omsider blef hela landsträckan torr. För att ånyo gätta den under vatten behöfver man blott öppna en kanal af något öfver en svensk mils längd genom sanddynerna vid kusten, hvilket enligt Ferdinand de Lesseps beräkning ej :skullle kosta mer än 12 millioner frank. Härigenom skulle ett haf af 30 mils längd och 5 1, mils bredd austadkommas, hvilket i hög grad underlättade förbindelsen med det omkringliggande landet och genom afdunstningen gjorde det fruktbart. Franske krigsministern har anslagit 25,000 frank för ytterligare undersökningars anställande. I stället för dödsstraffet har man i Louisiana infört följande straffmetod: Den lifdömde inspärras i en isolerad cell, utanför hvilken han har ett litet rum, der han kan arbeta. Han betraktas såsom fullkomligt död för den yttre verlden, ja, icke en gång bevakningen i fängelset får, vid äfventyr af tjenstens omedelbara förlust, tala ett ord till honom. Cellen är svartmålad, men på insidan af denna, så att fången alltid kan se det, står med stora bokstäfver måladt: I denna cell är N. N., öfverbevist om att, hafva mördat N. N., inspärad för att här i ensamhet och ånger tillbringa sitt lif. Fasansfulla händelser till sjös. London Gazette meddelar: I början af året feglade det lilla fartyget Arracan,lastadt med kol, från Shields till Bombay. Ute på hafvet, hundradetals mil från land, utbröt den 17 februari eld i Avrracans kolrum : och fartyget måste öfvergifvas. Kaptenen med en liten del af manskapet tog en båt, förste styrmannen med största delen af de öfrige en annan, och andre styrmannen, som hette Webster, tog med tre matroser och en gösse pinassen. Man villestyratill Malediviska öarne och i tre dagar lyckades båtarne hålla samman. Men då de derefter sågo; att detta icke längre var möjligt, delade de lifsmedlen och vattnet. Efter två dagars svårt väder var Websters båt ensam qvar, med nöd och möda lyckades -han arbeta sig fram i ytterligare fjorton dagar. Men då voro lifsmedlen slut och ännu var hvarken land eller segel i sigte.. I denna nöd föll man på den förfärliga tanken att kasta lott om hvem som först skulle dödas och tjena de öfrige till näring. Tillfälligt eller afsigtligt föll lotten på gossen. Man försökte genast döda honom, men lyckligtvis vaknade Webster, som hade insomnat efter det långa vakandet och arbetet, i rättan tid och räddade gossens lif. Sedermera gjordes försök at döda Webster sjelf, men gossen var lycklig nog att göra Pener om intet och frälsa sin räddares lif. ed hjelp af en bössa, som han tillfälligtvis tagit med sig, kunde Webster hålla väldet öfver de tre männen, som genom hunger bragts nära vanvett och död. Webster oeh gossen förbundo sig nu mot de öfrige, skiftade vakthållning dag för dag och voro så i stånd att afvärja månget försök att mörda dem. Nöden hade emellertid blitvit så olidlig, att en af matroserna oupphörligt försökte sänka båten, och Webster var nödsakad att skjuta på honom. Till all lycka klickade bössan, och till än större lycka flög med det samma en. fågel öfver båten. Webster lade an; den gången klickade bössan ej, -fågeln föll och i ett nu var han sönderstyckad och slukad. Till och med benen och fjädrarne åtos upp. På denna stund af förfärlig spänningföljde fem dagars dödslikt dvala. Derpå fann man, att några musslor satt sig fast vidbåten och att man medelst dykniög kunde fånga åtskilliga sjödjur. Med dessa knappa näringsmedel underhöll sig det olyckliga manskapet, tills åter vansinnet utbröt. ebster ensam bibehöll hela tiden sitt lugn och sitt mod såmt delade med gossen nu som förut mödan att hålla vakt. Blott sålunda, att en af dem sof, medan den andre vakade, skyddade de sig för de vansinnige och dessa för hvarandra. En at dem blef en gång slagen af en kamrat, blod flöt ur såret och, gräsligt.att omnitala, blödet uppsamlades i ett fat och uppsögs lystet af den sårade sjelf såväl som af hans -angripare. Snart voro de tres krafter alldeles uttömda; de lågo såsom doömnade, men föro då och då upp i raseri för att bita hvarandra liksom vilda djur. Efter 31 dagars dylika lidanden synes ändtligen ett fartyg. De olycklige varseblefvos och upptogos. När detta skedde, var båten ännu 600 engelska mil från land. De olycklige fingo omsorgsfull vård och fördes välbehållna till..Caleutta, .Drottningen gaf den modig, viljekraftige och ligttrogneWebster Albertmedaljens; ändra ass, en utmärkelse, som gifves-endast för utomordentligt vid räddning af menniskolif visadt mod. Från Metz skrefs den 12 ds till Köln. Zeit.: Som bekant har hittills den franska flaggan fladdrat från härvarande katedralkyrkas torn. En belöning af 100 thaler utlofvades åt den, som kunde nedtaga fanan. Försöket var emellertid förenadt med lifsfara. Då man uppnått tornets spets, skulle man nemligen först krypa öfver en stör, flera fot tjock kula och sedermera på en höjd af 260 föt öfver märken klättra uppför en annän, mindre kula innän man uppnådde flaggstången. En brandenburgsk pionier erbjöd sig att våga försöket. Den 12 ds middagstiden marscherade en afdelning soldater under full musik til platsen framför kyrkan. Pionieren började sitt arbete, hvilket varade i flera timmar. rån spetsen af törnet placerades två stänger en tot från hvarandra pP till den nedersta kulan. Dessa stänger fasthöllösraf soldater. Med fickan full af storaspikar och en hammare i handen till att inslå spikarne i stängerna, uppsteg nu pionieren långsarit. Då han uppnått spetsen af den stora kulan, gled han medfoten, och från de tusebtals menniskor, som åskådade den svindlande färden, ljöd ropet: Han faller! Han föll emellertid icke, utan steg oförtäradt högre upp, till dess han fattat tag i flaggstången. Den trefärgade fanan föll och lemnade pråts för en svart-hvit-röd flagga. Pionieren klättrade ej ned, förrän han blankputsat den stora kulan. Efter :4 timmars förlöpp stod han åter på fast mark, hölsad med hurrarop af sina hbampatar