destime.
htm s en sanna nn
En svensk naturforskares van-
dringar i Afrika.
För läogre tid sedan erhöllo vi åter kort
efter hvartannat två bref från hr G. De
Vylder, som för ett par år sedan begaf sig
från Kap bort till sydvestra Afrika och der
gör naturvetenskepliga samlingar. Då ut-
rymmet nu tillåter det, meddela vi ett kort
sammandrag af det ena brefvet och nästan
i helhet det andra, hvilket lemnar eh
både trogen och uzaderhållande skildring af
land och folk.
Omarum i Damaralandet.
Den 27 juli 1873.
Den 18 juli lemnade vi Ötjembingue och
begåfvo oss på väg till Omarum, den betyd-
ligaste handelplatsen i Damaralandet, belägen
tjugotvå dagsresor öster om Hvalfiskbugten.
Sällskapet utgjorde 6 personer, föreståndaren
för karavanen, mr B., en finsk missionär från
Ovambo, rr Reijoner, och jag, samt trenne
tjenare, hvaribland en äldre neger, en skick-
lig kusk, som förut Yarit med Andersson. Vi
medförde 16 oxar, 3 hästar och 3 hundar,
men inga getter eller får, emedan vi hop-
pades att under vägen kunna af Damarafol-
ket byta oss till sådana, Vår beräkning slog
Gock felt, emedan folket för vattenbrist lem-
nat denna del af landet. Svårigheten ökades
deraf, att vår väg gick på en flodbotten,
hvilken bestod af mycket lös sand, så att vagns-
hjulen sjönko djupt ned.
Under denna resa ledo vi icke allenast af
törst, utan äfven af köld, emedan nätterna
ofta voro så kalla, att marken var hvit af
frost. En stormig natt voro vi utsatta för
en kyla, som genomträngde täcken och filtar.
Vi hade lagt oss att sofva med tvenne rockar
på, emedan elden, kring hvilken vi lågo i cirkel
med fötterna vända mot densamma, denna
natt gaf föga värme. Ingen ved fanns nem-
ligen att tillgå, utan vi måste både laga vår
mat och hela natten underhålla vaktelden
med torr kreatursspillning, hvilket bränsle
sprider föga värme. Här i Afrika måste det
dock ganska ofta användas och är i Kaplandet
på många ställen det enda som finnes.
Den 26 juli framkommo vi lyckligen: till
Omarum, hvarest vi, med den stora gästfrihet
man alltid röner i detta land, mottogos af
en bland de här bosatta svenskarne, händ-
landen mr Es,
Under denna resa ökades minga samlingar
med ön mängd fåglar.
Konungariket Ondonga i Ovambolandet
Den 10 oktober 1873,
Efter treåne dagars vistelse i Omarum begåfvo
vi oss den 29 juli på väg till Ondonga i
Ovambolandet, dit vi lyckligen anlände den
1 oktober.
Vårt sällskap blef vid affärden från Oma-
rum betydligt förstärkt genom två unga Na-
maquas, hvilka fölide mod för att jaga, samt
fyra Damgras med deras qvinnor och barn,
hvilka ledsagade oss utan någon annan syn-
lig orsak, än den att hjelpa öss med upp-
ätandet af de djur wi sköto. Jag frågade en
af dessa Damaras, hvarför han följde oss.
Derpå svarade han, att han var uppassare
åt oxarne. Huruvida dessa engagerat honom
eller ej kunde svårligen ledas i bevis, och
derför fick han utan vidare invändning blifva
qvar: Dessa Damaras gjorde -oss ganska
mycken förtret. Jag måste många gånger
handgripligen tillrättavisa dem och äfven hota
dem med att skjuta benen af dem — na-
turligtvis endast ett tomt hot.
Under de första dagarne hade vi godt om
vildbråd. Jag sköt en mängd fåglar, bland
annat en sällsynt art papegoja.
Den 2 augusti kommo vi till den sista af
Damaras bebodda platsen, Odomgombo, der
vi lågo qvar till den 4, då vi lemnade Damara-
landet ock inkommo i den vidsträckta öken,
Buschmanland, som i norr skiljer detta land
från Ovsambo. Denna öken är endast bebodd
af Buschmän och de ännu mera vilda berg-
Damaras. Af dessa senare har jag ej sett
mera än deras spår i sanden och är ganska
belåten med att ej hafva gjort deras närmare
bekantskap; ty det säges, att den sällan slu-
tar utan strid. Detta folk håller sig emeller-
tid nu -afstånd, emedan alla både hvita
och svarta skinta: dem, hvar de finna dem.
Samma fiendtliga stämning gör sig äfven
gällande mot en del vilda Buschmän i denna
öken, särdeles efter det af mig förut omtalade
mordet på Perera, men med dessa har jag
fått göra närmare bekantskap och fun-
nit att de äro en god del bättre än sitt
rykte. ra : er
Dessa Buschmän äro at en helt annan stam
än de, som bo i Namaqualandet. De äro
mera storväxta, af ljusare färg, hafva ett helt
annat språk och äro ett ganska vackert folk.
Den allmänna förföljelsen gör dem dock skygga
och vilda. .
Höfdingen vid Odomgombo var en ståtlig
gubbe; som; ovilkorligen påminte mig om be-
skrifningen af det gamla Roms patricier. : Vi
skildes dock på ett ganska ledsamt sätt från
honom. Orsaken till missämjan var en af
de unga Namaquas, som följde oss. Den-
ne var en för alla okänd man. Jag blet
efter någrå dagar förvånad öfver den unga
karlens språkkunskap: han talade namaqna,
damara, holländska och engelska. Jag tog
honom. i anledning deraf. i förhör, och det
befanns; att han var en Naämaqua-prinsyhvil-
ken troligen reste tör att spionera på Da-
maras. Vid denna plats ämnade dessa köpa
gevär och krut af oss, men den unga prinsen
Om i gräl med dem, till följd hvaraf Damara-
röfdingen och hans folk singa hart och läta