ningen af en kulle, beväxt med täta lummi-
ga ekar. Knappt en enda stråle af den
varma morgonsolen trängde hit genom det
lummiga löfverket; marken var sval, och
likaså luften. Ett sakta porlande ljud gaf
tillkänna ett underjordiskt vatten, som kom
— ingen visste hvarifrån, och som gick —
ingen visste hvarthän, ett vatten, som i
fordna dagar blandat sitt sorl med sån-
gerna vid de gamles Baechi-fester. Ingen
värme kunde nå dessa osynliga bäckar, som
ondast här och der på en liten fläck fram-
trädde i dagen för att i nästa ögonblick
åter fördjupa sig i jordens sköte.
När flyktingarne anländt till den ensliga
angenäma plats, hvarom vi tala, läto de sina
hästar stanna för att hemta andan samt
dricka ur den kyliga, klara källa, hvilken
framqvällde i skuggan af ett gekelgammalt
träd. Då :Erceldoune här skulle stiga ur
sadeln, svartnade det för hans ögon — hans
krafter voro uttömda, och så snart hans
fötter nådde marken, måste han hålla sig
fast vid hästens man för att ej falla omkull.
Men när han märkte — han såg det ej,
men han kände det — att hennes blick med
oro hvilade på honom, sökte han ännu en
gång göra våld på sig för att ej behöfva
yppa för henne huru illa det i sjelfva ver-
ket stod till med honom. Han bemödade
sig att-småle och yttrade med matt stämma:
— Var utan fruktan ; — det är inte farligt.