I England finnes en förening, som bär
namn efter Richard Cobden, hvilken var en
bland de verksammaste och lyckligaste befor-
drarne i detta århundrade af handelsfrihet
och god sämja mellan folken. Föreningen
firar hvart år sin högtidsdag på Cobdens
dödsdag. Då denna högtidlighet förliden
lördag förnyades, höll parlamentsledamoten
W. E. Baxter ett tal, hvarur vi meddela ett
par uldrag för att visa att ider, som för
tillfället icke stå på dagordningen men egent-
ligen aldrig borde vara bortglömåå, ännn
predikas af engelska statsekonomer och poli-
tici, och detta i närvaro af lika framstående
män, hvilka från främmande länder voro in-
bjudna såsom gäster.
Hr Baxter sade:
Den man, som en gång predikade frihandelns
läror, var en kämpe: för framåtskridandet, och
hans tal liksom hans skrifter voro fyllda af för-
tröstan till en stor framtid, då afunden mellan
klasser och nationer vore mindre och det. bibli-
ska ordet: frid på jorden, menniskorna en god
vilja ginge i fullbordan. Det har understundom
förefallit mig som talarne vid Cobden-klubbens
sammankomster förlora ur sigte denna utmärkta
politikers förnämsta lärosatser. De af hans för-
troliga vänner, som äro närvarande här, skola,
såsom jag tror, gifva mig rätt, då jag säger, att
han, synnerligen under sma sista lefnadsår, före-
trädesvis sysselsatte sig med följande fyra frågor:
sparsamheteni våra nationella utgifter; reformeran-
det af våralagar; vidtagandetaf lämpliga åtgärder
för att frihandelssystemet måtte antagas öfver
hela verlden och ett vänskapligt förhållande
mellan nationerna råda. Utan att vilja hålla något
tal, ber jag likväl att få yttra några ord öfver
hvar och en af dessa hufvudfrågor. Jag har i
min ego bref från Cobden, i hvilka han vid mitt
inträde på den politiska banan lägger mig på
bjertat vigten af en klok hushållning inom vår
åyrbara förvaltning, och jag har aldrig sedan talat
till mina valmän utan att söka inprägla hos
dem, huru önskligt det är att hushålla med våra
tillgångar under fredstid och så befria industrien
fråa alla band och lätta folkets bördor. Jag be-
höfver icke inför denna upplysta församling vara
mångordig, då jag påpekar den fara för natio-
nerna det ligger i slöseri med och ett ändamåls-
löst användande af allmänna medel. -Historien
visar på många blad, huru en sådan politik bi-
dragit till staters; förfall och undergång. Man
kan hafva olika åsigter rörande det prak-
tiska; men jag tror att om Cobden nu
vore i lifvet, skulle han vända sig till
sina landsmän med ungefär följande ord: Lyck-
ligtvis bar vår utländska politik förändrat sig.
Ni ha öfvergifvit att blanda eder i hvarje små.
aktig tvist, som uppstår på Europas kontinent;
ni ha upphört att tala om jemvigten; ni ha
blifvit Ira från alla dessa bestämmelser i trak-
taten af år 1815, som endast gällde dynastierna
utan afseende på nationaliteterna eller på fol-
kets önskningar; ni ha sett återupprättandet af
ett fritt Italien och huru Tyskland enats till ett
fast och kraftigt fosterland; ni ha dragit tillba-
ka trupperna från edra egna kolonier; ni ha
omorganiserat edert militärsystem, att det må
blifva mera verksamt till edert försvar; edert
folk är rikare, lyckligare och nöjdare än någon-
sin förut — hvarför skulle ni bibehålla en stå-
ende armå, som vore talrikare än den någonsin
varit på denna ö under hela vår föregående hi-
storia; och en flotta, om hvilken amiralitetsse-
kreteraren för några dagar sedan sade i under-
huset, att den skulle hålla stånd i en strid mot
flera förenade flottor?
Härefter berörde talaren åtskilliga förhål-
landen inom lagstiftningen och kastade äf-
ven en blick på Amerikas ogynnsamma lag-
stiftning med afseende på frihande!n. Ta-
laren fortsatte derpå:
Jag hoppas att de män från detta land
(Amerika), som glädja oss med sin närvaro bär
i detta ögonblick, måtte lyckas i sina bemö-
danden att åvägabringa en förändring i dess
politik och blifva fria från dessa iunga pålagor,
som kränka det amerikanska folkets känslor
och inverka störande på det innerliga förhål-
landet mellan nationerna. Jag vet att Disraeli
icke tycker om denna fras. Jag å min sida
fläder mig åt den tanken, att den gamla, trång-
röstade patriotismen, som endast hade vårt
eget land till mål för våra önskningar och med
afund såg på andra nationers framgång och ta-
lade om våra naturliga fiender, är förbi och att
den gifvit plats åt en ädlare, mera omfattande
— skall jag säga mera kristlig? — känsla, hvil-
ken väl sätter England först såsom det natur-
liga föremålet för vår tillgifvenhet, men också
med värma omfattar alla nationers på jorden väl.
Så länge brott, okunnighet och usla lidelser råda,
skola afund, missförstånd och tvister uppstå mel-
lan staterna; men jag tycker dock att man nu
mindre önskar att öka dem än förut varit fallet,
och man finner en böjelse, visserligen svag, men
dock förnimbar, att nationerna liksom indivi-
derna skola uppgöra sina tvister i godo hellre
än att öfverlemna deras afgörande åt krigslyc-
kans blodiga domslut. Den största hyllning vi
kunna egna Cobdens minne är att vi alla i ge-
men och hvar och en för sig söka så mycket
i vår makt står befordra de grundsatser, på hvil-
ka han satte så högt värde, och af hvilka flera
visserligen på den tid, då de sågo ljuset, be-
traktades såsom inbillningar och drömmar, men
hvilka dock sedan under tidernas lopp mer och
mer vunnit burskap.
ERT ET OR RARRANST EERRESER6