flytta sig till detta ställe från deras temli-
gen långt aflägsna hem. .
Utan att yttra ett ord, svingade sig Ida-
lia upp i sadeln. Hon var en af dessa na-
turer, på hvilka faran inverkar såsom starkt
vin; hennes ansigte var blekt, men den fa-
staste beslutsamhet lästes deri. Hennes gyl-
lene hår fladdrade för vinden, hennes hand
qvarhöll fortfarande pistolen, likasom vore
den för henne en dyrbar kärlekspant, och
hennes ögon blixtrade.
— Framåt! Af hvarje sekund, som går,
kan vårt lif bero!
Medan hon yttrade detta, hade äfven han
tagit plats i sadeln; de unga och lifliga hä-
starne sattes genast i rörelse, och det bar
af i full karrier. Bredvid dem sprang den
kloke, modige hunden, som var utom sig af
förtjusning öfver såväl deras som sin egen
återvunna frihet.
Mjukt gräs betäckte marken utöfver en
ganska lång sträcka, som de passerade, och
härigenem förtogs ljudet af hofslagen. Mun-
karne, som icke heller kunnat se hästar-
ne, tack vare den täta cypresslunden, före-
ställde gig att flyktingarne uppsökt något
gömställe i närheten af klostret, ty det syn-
tes dem otänkbart att de skulle förmått till
fots begifva sig något längre bort. Också
skyndade de sig att anskaffa facklor, vid
hvilkas sken de anställde spaningar i den
närmaste trakten. Hvarenda vinkel och vrå