detta svärmande anlete; hon var förföriskt
skön, denna konstnärinna!
Plötsligt öppnas dörren, och ett blondt,
vackert karlansigte visar sig.
— Tillåter ni att jag stiger på, förtjusande
Emma?
Icke ett drag, icke en min förändrade
sig i Emmas ansigte; endast den nedsjunkna,
bländhvita handen höjde sig till en inbju-
dande vink, och älskaren skyndade in med
lätta steg samt öfverhöljde den lilla handen
med otaliga kyssar.
Adolf H., den unge mannen, som väckte
Emma ur sina. drömmerier, var son till en
rik och ansedd borgarefamilj i Leopolstadt;
hans far, som derstädes egde ett hotell, hade
kännedom om sonens förhållande till den
unga skådespelerskan och hade gifvit sin
tillåtelse till denna förbindelse, hvilken snart
skulle fullbordas genom giftermål.
.- Kom, Adolf, och sätt dig här vid min
sida, hviskade Emma, knappast hörbart.
Adolf sköt en stol fram till sin älskades
sida och blickade in i hennes själfulla ögon.
— Huru är det med dig i dag, Emma?
Du är så blek, så tystlåten, så tillbåkadra-
gen. Hvad har händt?
En djup suck trängde sig fram ur hennes
bröst ... . amnkavå
— 0! tala, anförtro mig din smärta, dina
bekymmer; måhända kan jag gifva dig nå-
got råd, någon hjelp.
Adolf ville trycka en kyss på hennes sväl-
lande läppar, men Emma drog sig afböjande I
tillbaka.
— Adolf, du kan icke hjelpa mig; för mig
finnes hjelp endast hos Gud.
. Förvånad och förskräckt stirrade Adolf på
sin älskade.
— Säg mig hvad det är, som trycker ditt
hjerta, var uppriktig!
Efter en obehaglig paus reste Emma på sig.
— Nå, så KÖF då Adolf! Jag vet att du
älskar mig red hela den första kärlekeus
glöd, och jag vet, att jag har lofvat dig
att blifva din maka och att endast tillhöra
dig. Hos mig känner du dig i ett kärlekens
paradis, du är lycklig, salig i min närhet,
u tror att mitt hjerta klappar endast för
dig, och jag — har bedragit dig.
Ett förfärligt, nästan vansinnigt skratt
skallade ur hennes mun, hennes händer sleto
vildt i de bruna lockarne, och hennes. ögon
sköto blixtar. — Adolf satt liksom förste-
nad; hans. ansigte blef likblekt, händerna
käöto sig kräåmpaktigt och hjertat slog nä-
stan hörbärt. åker
— Du känner den unge bankirien Ludvig
M;, som, så länge har. förföljt. mig med sin
enträgenhet. Jag har lyssnat till hans böner.
Jag har syndat, jag har fört dig bakom lju-
set, jag har trampat din kärlek under mina
fötter. Samvetsförebråelser hafva sönder-
gnagt min själ; förtviflans smärtå har rasat
I mitt inre ; jäg måste omtala mitt brott för
dig. Nu vet du allt, Adolf, döm mig!
Mållös af smärta och icke längre mäktig
af sina sinnen, åhörde Adolf denna förfärli-
ga sjelfanklagelse; han bet sig i läpparna,
så att blodet framträngde? pannan glödde,
blodet rusade häftigt i ådrorna, han trodde
att alltsammans var en ohygglig dröm.
Denna qvinna, för hvilken han velat offra sin
sista blodsdroppe, denna gqvinna; som han äl-
skade så outsägligt, och hvilken han med
sitt namn velat höja till en bättre samhälls-
ställning — denna demon hade bedragit ho-
nom, förrådt honom, ja, grusat hela hans
lefnadslycka ..-. CO a
Han sprang upp från sin plats, med. ögo-
nen flammande af raseri, men hejdade sig
plötsligt och stod åter orörlig inför denna
exa till qvinna.
—— Ölycklige, hvad vill du göra? Vill du
straffa mig... det Behöfver du ej... jag har
redan sjelf dömt mig.
Hennes stämma blef matt, hennes ögon
rullade vildt omkring och ansigtet bleknade
mer och mer...
— Vet du, Adolf... jag. har redan in-
tagit gift. Ett skri, och Emma sjönk till-
baka på. chaiselonguen. .. . oo
— Gift! utropade Adolf, öfverväldigad
af smärta. O, min dyra, min älskade, allting
är förlåtet, lyft ännu en gång. upp dina him-
melskt ljufva ögon och räck mig din hand.
Hon fattade hans hand och blickade upp.
Smärta och sällhet framlyste på en gång ur
dessa stjernor. .
— Så skön, så god och så beklagansvärd!
suckade Adolf.
— Lugna dig, Adolf, du skalli en annan
makas armar glömma mig; jag har lidit myc-
ket; jag har njutit och jag har fått plikta-
derför ... snart har mitt hjerta upphört att
slå ... det skall finna ro i grafven...--;; d
— Fort hit med en läkare; hjelp! Ännu
är icke allt hopp ute, skrek älskaren, som
hemtat sig från sin förvirring och ville fatta
tag i bordklockan, under det att Emma. höll
honom tillbaka
— Låt bli... det är för sent... jag kän-
ner en brännande smärta i mitt inre, mina.
krafter sjunka . . . öfvergif mig icke ... 0, Gud!
hvad. jag lider ... förbarmande... nåd...
förlåtelse . .. farväl, Adolf, farväl...
Hennes, ögon slöto sig, rösten blef allt
svagare och svagare, bröstet höjde sig lång-
sammare, armärne föllo ved vanmäktiga, hon
syntes kämpa med döden. — Adolf var utom
sig af förtviflan, tårar fyllde hans ögon...
Hastigt reser han sig upp, går med stapp-
lande steg till bordet, tager klockan och rin-
ger häftigt — i samma ögonblick springer
den döende vpp, och faller honom med ett
skällande skratt om halsen.