detta svärmande anlete; hon var förföriskt skön, denna konstnärinna! Plötsligt öppnas dörren, och ett blondt, vackert karlansigte visar sig. — Tillåter ni att jag stiger på, förtjusande Emma? Icke ett drag, icke en min förändrade sig i Emmas ansigte; endast den nedsjunkna, bländhvita handen höjde sig till en inbjudande vink, och älskaren skyndade in med lätta steg samt öfverhöljde den lilla handen med otaliga kyssar. Adolf H., den unge mannen, som väckte Emma ur sina. drömmerier, var son till en rik och ansedd borgarefamilj i Leopolstadt; hans far, som derstädes egde ett hotell, hade kännedom om sonens förhållande till den unga skådespelerskan och hade gifvit sin tillåtelse till denna förbindelse, hvilken snart skulle fullbordas genom giftermål. .Kom, Adolf, och sätt dig här vid min sida, hviskade Emma, knappast hörbart. Adolf sköt en stol fram till sin älskades sida och blickade in i hennes själfulla ögon. — Huru är det med dig i dag, Emma? Du är så blek, så tystlåten, så tillbåkadragen. Hvad har händt? En djup suck trängde sig fram ur hennes bröst ... . amnkavå — 0! tala, anförtro mig din smärta, dina bekymmer; måhända kan jag gifva dig något råd, någon hjelp. Adolf ville trycka en kyss på hennes svällande läppar, men Emma drog sig afböjande I tillbaka. — Adolf, du kan icke hjelpa mig; för mig finnes hjelp endast hos Gud. . Förvånad och förskräckt stirrade Adolf på sin älskade. — Säg mig hvad det är, som trycker ditt hjerta, var uppriktig! Efter en obehaglig paus reste Emma på sig. — Nå, så KÖF då Adolf! Jag vet att du älskar mig red hela den första kärlekeus glöd, och jag vet, att jag har lofvat dig att blifva din maka och att endast tillhöra dig. Hos mig känner du dig i ett kärlekens paradis, du är lycklig, salig i min närhet, u tror att mitt hjerta klappar endast för dig, och jag — har bedragit dig. Ett förfärligt, nästan vansinnigt skratt skallade ur hennes mun, hennes händer sleto vildt i de bruna lockarne, och hennes. ögon sköto blixtar. — Adolf satt liksom förstenad; hans. ansigte blef likblekt, händerna käöto sig kräåmpaktigt och hjertat slog nästan hörbärt. åker — Du känner den unge bankirien Ludvig M;, som, så länge har. förföljt. mig med sin enträgenhet. Jag har lyssnat till hans böner. Jag har syndat, jag har fört dig bakom ljuset, jag har trampat din kärlek under mina fötter. Samvetsförebråelser hafva söndergnagt min själ; förtviflans smärtå har rasat I mitt inre ; jäg måste omtala mitt brott för dig. Nu vet du allt, Adolf, döm mig! Mållös af smärta och icke längre mäktig af sina sinnen, åhörde Adolf denna förfärliga sjelfanklagelse; han bet sig i läpparna, så att blodet framträngde? pannan glödde, blodet rusade häftigt i ådrorna, han trodde att alltsammans var en ohygglig dröm. Denna qvinna, för hvilken han velat offra sin sista blodsdroppe, denna gqvinna; som han älskade så outsägligt, och hvilken han med sitt namn velat höja till en bättre samhällsställning — denna demon hade bedragit honom, förrådt honom, ja, grusat hela hans lefnadslycka ..-. CO a Han sprang upp från sin plats, med. ögonen flammande af raseri, men hejdade sig plötsligt och stod åter orörlig inför denna exa till qvinna. —— Ölycklige, hvad vill du göra? Vill du straffa mig... det Behöfver du ej... jag har redan sjelf dömt mig. Hennes stämma blef matt, hennes ögon rullade vildt omkring och ansigtet bleknade mer och mer... — Vet du, Adolf... jag. har redan intagit gift. Ett skri, och Emma sjönk tillbaka på. chaiselonguen. .. . oo — Gift! utropade Adolf, öfverväldigad af smärta. O, min dyra, min älskade, allting är förlåtet, lyft ännu en gång. upp dina himmelskt ljufva ögon och räck mig din hand. Hon fattade hans hand och blickade upp. Smärta och sällhet framlyste på en gång ur dessa stjernor. . — Så skön, så god och så beklagansvärd! suckade Adolf. — Lugna dig, Adolf, du skalli en annan makas armar glömma mig; jag har lidit mycket; jag har njutit och jag har fått pliktaderför ... snart har mitt hjerta upphört att slå ... det skall finna ro i grafven...--;; d — Fort hit med en läkare; hjelp! Ännu är icke allt hopp ute, skrek älskaren, som hemtat sig från sin förvirring och ville fatta tag i bordklockan, under det att Emma. höll honom tillbaka — Låt bli... det är för sent... jag känner en brännande smärta i mitt inre, mina. krafter sjunka . . . öfvergif mig icke ... 0, Gud! hvad. jag lider ... förbarmande... nåd... förlåtelse . .. farväl, Adolf, farväl... Hennes, ögon slöto sig, rösten blef allt svagare och svagare, bröstet höjde sig långsammare, armärne föllo ved vanmäktiga, hon syntes kämpa med döden. — Adolf var utom sig af förtviflan, tårar fyllde hans ögon... Hastigt reser han sig upp, går med stapplande steg till bordet, tager klockan och ringer häftigt — i samma ögonblick springer den döende vpp, och faller honom med ett skällande skratt om halsen.