nvad vet Jaga UcCnh nere 1 dalen gingo emel-
lertid deras får, det ena plöjde jorden, det
andra sysslade ifrigt vid sin qvarn, ett tredje
pressade den lifgifvande musten ur drufvan.
Men alla hade de. blicken riktad mot det
kära klostret, Alla arbetade de i sitt an-
letös svett, icke för sig sjelfva, icke för sina
barn, men för himmelen, för de fromme fä-
derne., . Och när de buro fram sina håfvor
till den välfödda. prelaten, så sken hans an-
sigte, förnöjd Klippte han med ögonen — att
prester och munkar äfven begagnat sig af
andra klippverktyg, veta vi af historien —
och en välsignelse, ett pax tecum, ja, kan-
ske till och inbå absolution för ett par, tre
års synder fingo. de fromma fåren för sitt
besvär. Men sådant existerar gudilof ej nu
för tiden, åtminstone ej i våra upplysta, pro-
testantiska länder. Ja, hvem vet? Man har
j det ringastö skäl att antagä, döt fåren
örr än andra djurspecies skola dö ut, och
så länge det finnes får, kommer det ej att
fattas beredvilliga händer och långa saxar,
på det deras ull ej må bli för odrägligt tät
och varm. Från klostret till röfvarborgen
är ej öfvergången svår. . Redan i andlig måtto
förefinnas talrika atiknyttingspunkter dem
emellan. Så hvila de ytterst på samma prin-
cip, nemligen att väcka menniskans sinne åt
höjden genom att undanrödja de hinder,
som härför förefinnas, och som bestå i en
alltför tryckande mängd af..detta lifvets tim-
liga goda. Ått röfvarborgarne jiekö kunna
tillräkna sig så stor förtjenst härutinnan
som klostren, -härflyter helt naturligt ur deras
mindre antal och ur det i sanning oförklar-
liga menniskolynnet, som alltid fnera skytt
lejonkulan än den hala ormens tjusande
blick. Emellertid — det måste erkännas —
ge dessa rofnästen — (att de förr i tiden ti-
tulerats med namnet riddarborgar är alltför
sannolikt, eburu lika säkert är, attskilnaden
mölian dessa begrepp är ytterst hårfin) —
relief och en hög grad at poesi åt landska-
pet. , Äfven nu skådar man dem med nyfiket
intresbe, huru de från sin. otillgängliga höjd
skåda ned i den djupt under forsande; stri-
da Aodet, bjudan e trots åt hvarje angrepp.
Men förvittrade äro numer de fordom fasta
niurarne, dryckessångerna hafva förklingat,
vapenrasslet ;förstuvimats gök i törnet der
bfver afgrunder, -KVvårest fördom den ädla
Botgfröken-- satt och spann, har en stor,
hemsk uggla slagit upp sin bostad. Inga
skildtvakter mer på ,murarne, men kajorna
flaxa talrikare än någonsin i de forna gema-
ken, kring do förfallna tornen och söka den
gamla glansen, men finna den ej. Och der-
uppe bland molnen sväfvar en stor roffågel,
äfven hanö tid är förbi, ty i dessa gamla
ihurars innevånare hade han goda bundsför-
vandter. Men desså lemningar, äro de det
enda, som återstår efter forna tiders rofrid-
dare, finns det ej röfvare af kött och blod
numera? Vi höra väl en gång eller annan
talas om någon våldsbragd -nere på Sicilien
eller så, det banditer uppträdt på detgamla
fyaditiohella sättet, med kostymer åa Fra
iavolo, väpnade till tänderna, insvepta i
vida kappor och bärande slokiga hattar, som
undänskymmaå de: skäggiga anletena. Men
dessa bänditer bilda undantagsfall, röfvarvä-
bendet är utdömdt i Europa i det skick,
hvari det fordom uppträdde. Dermed vare
dock icke sagdt, att det upphört. Liksom
handeln, liksom vetenskapen, liksom, sam-
hällslifvet, har det endast iklädt sig nya for-
mer; idn är och förblir densamma. - Man.är
röfvåre mera en gros. Man har lagt
af rustningen och den mordiska uppsynen
och uppträder i stället i spetsen för en
million man eller så, med bröstet -bötäckt
af band och stjernor; se, så skallen. fofrid-
dar6 se ut nu för tiden! Men under det
alla dessä stygga tankar fara genom hufvudet
på en, har tåget kommit igenom den branta,
vilda dalgången och ilar förbi Franzensfeste,
hvars starka förskansningar dominera öfver-
gången öfver bergskedjan. . Naturen börjar
hädanefter bli mer gifmild, välmående I
byar passeras litet emellan af det frustande
lokomotivet. Snart snörps dock dalen åter
ihop. Vid ingången till det följande passet,
högt upp bland klipporna till höger, reser
sig, eller kanhända rättare hänger — ty så
branta äro här klipporna — klostret Seben,
som skiftesvis varit: romerskt kastell, riddar-
slott, biskopssäte etc: På yttersta hörnet,
under det lilla fönstret, stuprätt öfver afgrun-
den, ser man målad vår frälsare på körset:
En ohygglig händelse är grunden till detta
krucifix uppsättande: Då fransmännen un-
der Napoleon störde friden i dessa trakter,
togode sig äfven för att bemäktiga sig klo-
stret, .som efter ett svagt motstånd-föll i
deras händer. Att nunnorna fingo passere
revy för de roflystne knektarnes blickar fal-
ler af sig sjelf. En: ung, mycket skön nunna
råkade finna behag för en af herrar. officera-
res ögon, men himlabruden var otillgänglig
för hans frestelser. För att undgå hans
oförsynta förföljelser flydde den unga flickard
från rum till rum, till dess hon utom sig af
förtviflan, ej seende något medel till rädd-
ning, kastade sig ut ur törnfönstret i det
svindlade bråddjupet. En sägen gick äfven,
berättade man mig, att den hjertlöse förföl-
jaren mist förståndet. Jag håller det. ej för
otroligt. Genom detsmalasbrantapasset ilar
tåget i väg, tills dälden vidgar sig, och maminträ-
derienstor dalkittel af den yppigaste fruktbar-
het. Det är Bozen, den Una laudelsetaden.
som bildar medelpunkteni dennatjusandenejd,
som liknar en enda, väl skött trädgård, öf-
verhöljd. .med. vinrånkor och här och der
vattnad af sorlande bäckar. Djerft uppåt-
stigande, trädbevuxna berg bilda öfverallt en
lummig infattning, och högt öfver dem åter
torna de snötäckta jättarne upp sig. Efter ett
kort uppehåll ljuder åter den gälla hvisslin-
gen, och nedåt bär det. Man börjar märka,
att man nalkas Italien, la bella, ty söderns
karakter..gör vig mer och mer gällande. Icke
nog med att luften kännes varmare, att jor-