nvad vet Jaga UcCnh nere 1 dalen gingo emellertid deras får, det ena plöjde jorden, det andra sysslade ifrigt vid sin qvarn, ett tredje pressade den lifgifvande musten ur drufvan. Men alla hade de. blicken riktad mot det kära klostret, Alla arbetade de i sitt anletös svett, icke för sig sjelfva, icke för sina barn, men för himmelen, för de fromme fäderne., . Och när de buro fram sina håfvor till den välfödda. prelaten, så sken hans ansigte, förnöjd Klippte han med ögonen — att prester och munkar äfven begagnat sig af andra klippverktyg, veta vi af historien — och en välsignelse, ett pax tecum, ja, kanske till och inbå absolution för ett par, tre års synder fingo. de fromma fåren för sitt besvär. Men sådant existerar gudilof ej nu för tiden, åtminstone ej i våra upplysta, protestantiska länder. Ja, hvem vet? Man har j det ringastö skäl att antagä, döt fåren örr än andra djurspecies skola dö ut, och så länge det finnes får, kommer det ej att fattas beredvilliga händer och långa saxar, på det deras ull ej må bli för odrägligt tät och varm. Från klostret till röfvarborgen är ej öfvergången svår. . Redan i andlig måtto förefinnas talrika atiknyttingspunkter dem emellan. Så hvila de ytterst på samma princip, nemligen att väcka menniskans sinne åt höjden genom att undanrödja de hinder, som härför förefinnas, och som bestå i en alltför tryckande mängd af..detta lifvets timliga goda. Ått röfvarborgarne jiekö kunna tillräkna sig så stor förtjenst härutinnan som klostren, -härflyter helt naturligt ur deras mindre antal och ur det i sanning oförklarliga menniskolynnet, som alltid fnera skytt lejonkulan än den hala ormens tjusande blick. Emellertid — det måste erkännas — ge dessa rofnästen — (att de förr i tiden titulerats med namnet riddarborgar är alltför sannolikt, eburu lika säkert är, attskilnaden mölian dessa begrepp är ytterst hårfin) — relief och en hög grad at poesi åt landskapet. , Äfven nu skådar man dem med nyfiket intresbe, huru de från sin. otillgängliga höjd skåda ned i den djupt under forsande; strida Aodet, bjudan e trots åt hvarje angrepp. Men förvittrade äro numer de fordom fasta niurarne, dryckessångerna hafva förklingat, vapenrasslet ;förstuvimats gök i törnet der bfver afgrunder, -KVvårest fördom den ädla Botgfröken-satt och spann, har en stor, hemsk uggla slagit upp sin bostad. Inga skildtvakter mer på ,murarne, men kajorna flaxa talrikare än någonsin i de forna gemaken, kring do förfallna tornen och söka den gamla glansen, men finna den ej. Och deruppe bland molnen sväfvar en stor roffågel, äfven hanö tid är förbi, ty i dessa gamla ihurars innevånare hade han goda bundsförvandter. Men desså lemningar, äro de det enda, som återstår efter forna tiders rofriddare, finns det ej röfvare af kött och blod numera? Vi höra väl en gång eller annan talas om någon våldsbragd -nere på Sicilien eller så, det banditer uppträdt på detgamla fyaditiohella sättet, med kostymer åa Fra iavolo, väpnade till tänderna, insvepta i vida kappor och bärande slokiga hattar, som undänskymmaå de: skäggiga anletena. Men dessa bänditer bilda undantagsfall, röfvarväbendet är utdömdt i Europa i det skick, hvari det fordom uppträdde. Dermed vare dock icke sagdt, att det upphört. Liksom handeln, liksom vetenskapen, liksom, samhällslifvet, har det endast iklädt sig nya former; idn är och förblir densamma. Man.är röfvåre mera en gros. Man har lagt af rustningen och den mordiska uppsynen och uppträder i stället i spetsen för en million man eller så, med bröstet -bötäckt af band och stjernor; se, så skallen. fofriddar6 se ut nu för tiden! Men under det alla dessä stygga tankar fara genom hufvudet på en, har tåget kommit igenom den branta, vilda dalgången och ilar förbi Franzensfeste, hvars starka förskansningar dominera öfvergången öfver bergskedjan. . Naturen börjar hädanefter bli mer gifmild, välmående I byar passeras litet emellan af det frustande lokomotivet. Snart snörps dock dalen åter ihop. Vid ingången till det följande passet, högt upp bland klipporna till höger, reser sig, eller kanhända rättare hänger — ty så branta äro här klipporna — klostret Seben, som skiftesvis varit: romerskt kastell, riddarslott, biskopssäte etc: På yttersta hörnet, under det lilla fönstret, stuprätt öfver afgrunden, ser man målad vår frälsare på körset: En ohygglig händelse är grunden till detta krucifix uppsättande: Då fransmännen under Napoleon störde friden i dessa trakter, togode sig äfven för att bemäktiga sig klostret, .som efter ett svagt motstånd-föll i deras händer. Att nunnorna fingo passere revy för de roflystne knektarnes blickar faller af sig sjelf. En: ung, mycket skön nunna råkade finna behag för en af herrar. officerares ögon, men himlabruden var otillgänglig för hans frestelser. För att undgå hans oförsynta förföljelser flydde den unga flickard från rum till rum, till dess hon utom sig af förtviflan, ej seende något medel till räddning, kastade sig ut ur törnfönstret i det svindlade bråddjupet. En sägen gick äfven, berättade man mig, att den hjertlöse förföljaren mist förståndet. Jag håller det. ej för otroligt. Genom detsmalasbrantapasset ilar tåget i väg, tills dälden vidgar sig, och maminträderienstor dalkittel af den yppigaste fruktbarhet. Det är Bozen, den Una laudelsetaden. som bildar medelpunkteni dennatjusandenejd, som liknar en enda, väl skött trädgård, öfverhöljd. .med. vinrånkor och här och der vattnad af sorlande bäckar. Djerft uppåtstigande, trädbevuxna berg bilda öfverallt en lummig infattning, och högt öfver dem åter torna de snötäckta jättarne upp sig. Efter ett kort uppehåll ljuder åter den gälla hvisslingen, och nedåt bär det. Man börjar märka, att man nalkas Italien, la bella, ty söderns karakter..gör vig mer och mer gällande. Icke nog med att luften kännes varmare, att jor