flammande strålar öfver de väldiga glaciererna, som på andra sidan dalen i majestätisk hvithet utbredde sig för ögat. Tåget har emellertid inträdt i en ny floddal; det är hädanefter Eisack, som banan följer. En mera oregerlig bergström har man svårt att få se. Upprinnande bland Alpernas toppar, tar den redan från början så väldig ansats, att de öfriga naturens föremål vördnadsfullt ge plats för bångstyringen, som skummande och hvirflande handlöst kastar sig utför klipporna. Ingenstädes finner han en opposition nog kompakt att stå honom emot; i mitt kära hemland har jag sett bergströmmar med långt väldigare dimensioner, men icke fara de fram på det der viset. Alla dessa Alpfloder äro mest intresseväckande, skönast att skåda i början af sin tillvaro. De äro då i sin fulla, friska ungdomskraft, som sagdt något sjelfsvåldiga, men man öfverser ju så gerna med den yrande ungdomen. För öfrigt, med allt skum på jen med alla dessa sinom tusende hvirflar land stubbar och stenar vet man ändock, att sjelfva böljan är klar och genomskinlig. Ett par timmar efteråt såg jag åter Eisack. Han hade då förlorat sin friska färg. Under sin färd nedåt hade han kommit i beröring med alla möjliga sorters fält och klippor. Han hade gjort en mängd bekantskaper, här hade han tagit med sig jord, der dy och slam. Hade han förut liknat en yster stenbock, så såg han nu ut som en puttrande hafregrynsgröt, så tjock och glanslös hade han blifvit. Och likvisst var han nu långt mer stadgad än förr och hade antagit ett vida imposantare, grötmyndigare utseende. Mais revenons å nos moutons! (Forts.)