flammande strålar öfver de väldiga glacierer-
na, som på andra sidan dalen i majestätisk
hvithet utbredde sig för ögat.
Tåget har emellertid inträdt i en ny flod-
dal; det är hädanefter Eisack, som banan
följer. En mera oregerlig bergström har
man svårt att få se. Upprinnande bland
Alpernas toppar, tar den redan från början
så väldig ansats, att de öfriga naturens före-
mål vördnadsfullt ge plats för bångstyringen,
som skummande och hvirflande handlöst ka-
star sig utför klipporna. Ingenstädes finner
han en opposition nog kompakt att stå ho-
nom emot; i mitt kära hemland har jag sett
bergströmmar med långt väldigare dimensio-
ner, men icke fara de fram på det der vi-
set. Alla dessa Alpfloder äro mest intresse-
väckande, skönast att skåda i början af sin
tillvaro. De äro då i sin fulla, friska ung-
domskraft, som sagdt något sjelfsvåldiga, men
man öfverser ju så gerna med den yrande
ungdomen. För öfrigt, med allt skum på
jen med alla dessa sinom tusende hvirflar
land stubbar och stenar vet man ändock,
att sjelfva böljan är klar och genomskinlig.
Ett par timmar efteråt såg jag åter Eisack.
Han hade då förlorat sin friska färg. Un-
der sin färd nedåt hade han kommit i be-
röring med alla möjliga sorters fält och klip-
por. Han hade gjort en mängd bekantska-
per, här hade han tagit med sig jord, der
dy och slam. - Hade han förut liknat en yster
stenbock, så såg han nu ut som en puttran-
de hafregrynsgröt, så tjock och glanslös hade
han blifvit. Och likvisst var han nu långt
mer stadgad än förr och hade antagit ett
vida imposantare, grötmyndigare utseende.
Mais revenons å nos moutons! (Forts.)