Hd
Hvarjehanda nyheter.
Mitt engelskt skilsmessomål,
hvilket på sin tid väckte utomordentligt upp-
seende och då äfven af oss refererades, neml
Sir C. Mordaunts fordran att blifva skild
från sin hustru, emedan denna påstods hafva
stått i- otillåtligt förhållande till åtskilliga
personer ur den högre engelska aristokratien,
står nu åter på dagordningen. Då (år 1869)
vägrade neml. rätten att afkunna en skilsmes-
sodom, emedan lady Mordaunt var sinnes-
svag och hon af denna anledning ansågs vara
ur stånd, att tillgodose sina intressen genom
att gifva försvarsadvokaten nödiga upplys-
ningar, och sedan har målet flera gånger
uppskjutits, tills det skulle visa sig, om någon
förändring inträdt i hennes tillstånd. Det
synes nu vara visst, att hon är ohjelpligt
sinnessvag och- Öfverhuset, till hvilket målet
hänvisats, har i måndags genom de till dess
pröfoing. utsedde lorder afkunnat det utslag,
att målet skall komma att utageras inför
skilsmessorätten, oaktadt ena partens sinnes-
svaghet. Nya skandalhistorier skola således
antagligen komma fram i saken.
Furstinnan Metternich, som nyligen
gaf anledning till den mångomtalade duellen
mellan hennes man och hertigen af Montebello,
skall nu åter, helt kort derefter, ha kommit
ny uppståndelse åstad inom de förnäma kret-
sarne i Paris, och det i dubbel måtto. På
en soar6 hos hertigen af Decazes tog. denna
nya historia sin början. Bland -gästerna, å-
drogoö sig två högförnäma damer den största
Uplpnärksamberd Den ena var grefvinnan
af Paris, gemål till dem orleanistiske tronpre-
tendenten, den andra var furstinnan Metter-
nich. När den sistnämda varseblet drott-
ningen in spe, blef. hon så öfverväldigad
af sin grämelse öfver väninnan Eugenies
landsflykt i Chiselhurst, att hon gick fram
till grefvinnan af Paris, mätte henne med en
stolt blick från hufvud till fot och gick vi-
dare. Inom fem minuter visste hela det ly-
sande sällskapet hvad som försiggått. Vär-
den, hertigen at Decazes, var iförtviflan och
bad ödmjukeligen furstinnan att dock akta
den gästrätt, grefvinnan af Paris hade an-
språk på. Knappt har hertigen lemnat fur-
stinnan förr än denna ilar ut i salongen,
uppsöker grefvinnät: af Paris och gör, utan
att säga ett ord, en--djup nigning för henne,
men på ett så hånfullt sätt, att hela sällska-
pet måste fatta -betydelsen af denna kompli-
mang. Grefvinnan af Paris aflägsnade sig
efter detta uppträde, och äfven furstinnän
fann det på tiden att draga big undan. Ett
ar dagar senare var det soarå hos marskalk
Mac Mahon. Här sammanträffade åter de
båda damerna och här kom det åter till en
likartad: scen. Furstinnan hade knappast
varseblifvit grefvitnan af Paris, innan hon
trädde fram till kenne och i retad ton sade
till henne orden: i dag äro vi hemma som
hos oss. — Denna igång lemnades saken
emellertid icke derhär Det forna österri-
kisk-ungerska sändebudet vid Napoleon II:s
hof, furst Metternich, skall nemligen ha blif-
vit anmodadt att förkorta sin vistelse i Paris,
men att för all. del icke resa utan att
taga sin gemål med sig.
Engelskt. En studentsåvgare skrifver
till Upsala Posten: Innan jag lemnar Sunds-
vall, måste jag omtala ett egendomligt äf-
ventyr, som inträftade med några engelsmän.
Några dagar före vår ankomst till Sunds-
vall befunno sig dessa engelsmän vid nor-
ska gränsen, der underrättelsen om våra kon-
gerter och besök nådde dem. Genom en ung
svensk, som var i deras sällskap, uppmanaå-
des de att söka påskyndar sin färd till Sunds-
vall, så att de skulle kunna hinna fram. dit
till den andra konserten, somgafs på tisda-
gen kl. 12. Sönerna från Albions strand
gingo naturligtvis in derpå; och så beställ-
des hästar och båtar 0, s. v. Man restenatt
och dag och dag och fatt och köm sålunda
till Torpshammar, dit hästar hade blifvit
skickade att möta. Detta hjelpte dock ej,
utan våra engelska vänner måste den sista
milen beställa ett. extratåg på den halffärdiga
Sundsvalls-jernvägen och hunnö på detta sätt
ändtligen fram 2:ne timmar före konserten.
Nu voro de dock så uttröttade, att de lade
sig att sofva och — sofvo så ifrån konserten..
Att qvinnornas dominerande rot
i det franska samhället sammanhänger med
nationalkarakteren, synes-redan deraf, att
den i alla tider tyckes hafva varit lika in-
flytelserik, och att det tredje ståndets fram-
åtskridande efter 1789 icke har åstadkommit
någon förändring deri. Ännu i denna dag
regerar den franska qvinnan i salongen, i
ministeriets byråer, 1 familjen och i affärerna;
och hon förtjenar att regera, emedan hon
såväl i sedligt som andligt afseende i det
hela är fransmannen öfverlägsen. Den ord-
ning och sparsamhet, den slägtkärlek, som i
det hela karakterisera nationen, äro ännu
starkare utpräglade hos henne än hos man-
nen. Käll, beräknande, praktisk, är hon
tillika mindre samvetsgrann, har en snab-
bare ock säkrare blick för familjens fördel
och förstår att mera energiskt fullfölja den.
Det gifves icke dugligare husmödrar än de
franska qvinnorna, hvilka, utan att pråla
med sitt Tashållsgont, leda huset med om-
tänksamhet och fasthet. Mångaaf dem styra
äfven sina mäns affärer, hvaraf man måhända
kan finna en förklaring till den franska han-