Resan utföre. Kristianstad den 25 juni. Endast en menhniska,: som har brådtom, således par pråförence en referent, kan råka ut för den fataliteten att få tillbringa en herrlig nordisk midsommarnatt ienk. svensk jernban-sofkup6. O, höjd af prosa midtuppe i den djupaste poesil Man lemnar emellertid hufvudstaden med den solglimt af hopp, att åtminstone under förnatten i förbifarten få skåda litet midsommarlif på landet. Jo pytt! Knappt ett extralof vid stationerna, än mindre en majstång och någon dans. De hafva sin vanliga söndagsfysionomi och sin vanliga söndagspublik; det är allt. Odrägliga enformighet! Man är således hänvisad till att genom kupfönsternas trånga ram stjäla sig till de ögonblickningar af naturen, hvilka k. svensk snälltågsfart medgifver; man slukar med lystna blickar det rörliga panorama, som med brådskande fart, liksom afundsjukt om sin egen skönhet, ilar förbi, Man — det vill säga den utsläppta kammarsittaren — : riktigt frossar på naturen och är ändå inte nöjd, utan småsvär öfver k. trafikstyrelsen, som icke kan unna andra än kungliga och furstliga personer att njuta behaget af en resa i öppna vagnar; ja, man märker knappt vägens delvis. mer än lofligt skrala beskaffenhet, som låter törn följa på törn — alldeles som när våra ångslupar lägga till — liksom för att påminna en stackars dödlig om att han för ögonblicket befinner id i k. trafikstyrelsens våld. Det har emellertid länge sedan börjat skymma; ånghvisslans liufva ton signalerar Katrineholm, der man är nog opoetisk att vid ljus och lampors sken intaga en god supe. En skyldig reverens för köket på platsen! Fördömdt . . . öronpinande klocka! Ingen appell . . . framåt marsch! Hvad det nu skall bli skönt att med cigarren till sällskap få sitta och fantisera i qvällens sena timme: månen sitter redan till reds, och en lätt dimma, som breder sig öfver de frodiga sörmländska ängarna, bebådar elfvornas ankomst till dansen; sceneriet är således färdigt. Upp med ridån! Det skall bli en annan elfdans än i Den bergtagna. NY En törn, ännu en och så i oändlighet. Hela mise-en-scenen är förstörd, och. det just som. elfyorna hålla å att antaga form och skulle: börja första alletten. Vägen blir sämre och sämre, omöjligt att längre få någonting fram ur dimman, som under så vidriga omständigheter för publiken partout icke blir annat än dimma. Allt djupare falla der borta nattens skuggor och lir Jon. Blund inställer måg för att påminra om: att man befinner sig en-sofkup6. Jo, jag tackar för sofva, jag, på en sådan väg! Aflägsna er, min herre; res söm förbud till första bästa hotell i Karlshamn, är jag er oändligt tacksam. Man bör visserligen icke önska sina medmenniskor något ondt; men nog.skulle jag bra. gerna ha veJat se baningeniören. i distriktet på soffan midtemot mig, i stället för den hederliga norrmannen, som nu ligger-der soch -nolens volens kör hufvudet i väggen; ty det är vägens, ej de ypperliga fjedrardas fel, att ens arma lekarken ristas på detta hårdhändta sätt. Detta onda aftog något, då man. kom längre söderut; men mycket annat stod åter: den infama klockringningen vid hvarje station, konduktörens lika ofta upprepade inspektionsresor,, bullret af skottdörrarnas öppnande och stängande, ombyte af reskamrater m. m. Nog af: det var en orolig natt. Sofkupgerna förtjena. sin egen mention, men icke honorable: två småmenniskor kunna verkligen ligga drägligt öhvarje bås — förlåt apartement ,hytt eller hvad man skall kalla det, n. b. om man sjelf har något surrogat för hufvudkudde med sig; men derjemte finnes plats för två sittånde yakande bröder. Hvadan dessa olyckliga nattpassagerare i sofkuperna? Är det för att hålla uppsigt öfver dem, som sofva — mycketlofligt, utan tvifvel;y men mycket opraktiskt, ty dessa vakter ombytas undernattens lopp och man störes omödigtvisisin lvala. Hvarför icke här som i utlandet skilja fåren från