Smaragdgröna ängar,
Der elfvor så små !
Kring blommornas sängar
Gå lätt två och två. —
Ett fjärilspann drager
Den glänsande char,
Der elfdrottning fager
Och skönsmyckad far.
Som månan hon skickar
Sin ljusglans omkring,
Och vid hennes blickar
Störs den dansande ring.
Tyst, en dödlig här drömmer
I sömngudens famn,
Han kärlek fördömer,
Men vet ej dess namn.
Sjung mildt i hans öra
Om kärlekens tröst,
Sök ömt att beröra
Dess sträng i hans bröst.
Elftärnorna sväfva
På drottningens bud,
Att kärleksdröm väfva
I lockande skrud.
De röra hans panna
Med doftande hand;
Han glädes stanna
I kärlekens band.
Till flickan som hvilar
På sjublommig krans,
Hans tanke nu ilar,
O, vore hon hans,
Nu knäet han böjer
Elfdrottningen ler);
ön kärlekssuck höjer,
Om genkärlek ber,