Smaragdgröna ängar, Der elfvor så små ! Kring blommornas sängar Gå lätt två och två. — Ett fjärilspann drager Den glänsande char, Der elfdrottning fager Och skönsmyckad far. Som månan hon skickar Sin ljusglans omkring, Och vid hennes blickar Störs den dansande ring. Tyst, en dödlig här drömmer I sömngudens famn, Han kärlek fördömer, Men vet ej dess namn. Sjung mildt i hans öra Om kärlekens tröst, Sök ömt att beröra Dess sträng i hans bröst. Elftärnorna sväfva På drottningens bud, Att kärleksdröm väfva I lockande skrud. De röra hans panna Med doftande hand; Han glädes stanna I kärlekens band. Till flickan som hvilar På sjublommig krans, Hans tanke nu ilar, O, vore hon hans, Nu knäet han böjer Elfdrottningen ler); ön kärlekssuck höjer, Om genkärlek ber,