SJUTTONDE KAPITLET. Det var afton innan de återkommo till Idalias boning. Solen hade gått ned, och det milda månljuset utgöt sig öfver haf och land. Under det att de vandrade uppför klippvägen, sågs en af Capris invånarinnor, en gammal gumma, som sett minst sina sjuttio år, träda fram ur skuggan, der hon suttit väntande, samt falla på knä för Idalia, dervid öfverhopande henne med tacksägelser och välsignelser. Idalia lutade sig fram och räckte henne sin hand för att bjelpa henne att åter resa sig upp. — Böj icke era knän för mig, gamla vän, sade hon. Ni är mig ingenting skyldig. — Jag är er skyldig mina barns lif, mina barns själar! utropade italienskan med patos. För hvem skulle jag knäböja, om icke för er? Dag och natt bad jag till den heliga Theresa, att hon skulle rädda dem, och hon hörde aldrig mina böner; men i hörde dem. Helgonen i sin glans ha aldrig varit skönare än ni, illusirissima; — de ha aldrig visat mig något medlidande såsom ni, aldrig såsom ni öfvat barmhertighet emot mig. De låta oss bedja och ideligen bedja, men svara oss aldrig. Ni hörde oss och räddade oss.