-— 010 -—
honom ifrån sig, såsom vore hon en pest-
smittad varelse — hvarför, då han ville
vistas i hennes närhet, det ålåg henne att
drifva honom derifrån.
Hennes heder, hennes samvete, hennes
förstånd svarade med en annan fråga: hvar-
för låta honom nära ett hopp, som aldrig
kan förverkligas? Men hennes bjerta förde
hans talan med framgång — hon var såle-
des svag för honom.
En suck undföll henne; och hon utbrast:
— Nåja, må det då så vara, eftersom ni
vill det — för i dag åtminstone. Ni stan-
nar på Capri? Har vi frukosterat?
— Ja, jag tackar — i en fiskarkoja der-
nere vid stranden.
— Det måtte ha varit en mycket tarflig
måltid. Jag vet hvad den capriotiska kosten
brukar bestå utaf — litet rökt makrill och
några torkade lökar. Kom in!
Han lydde henne och för stundens säll-
het glömde ban allt annat.
Hon handlade mycket orätt, då hon på
detta sätt åter gaf ny näring åt den eld,
som flammade i hans inre; men det hade
verit särdeles svårt för henne att handla an-
norlunda. Hon var van att herska, van att
följa sina egna nycker, utan att behöfva stå
till ansvar inför någon. Hon kände verlden
så väl, att hon var mätt derpå; hon hade
redan hunnit tröttna vid sina politiska bunds
förvandter och vanliga umgängesvänner, hon