I EN
var nästan trött på sig sjelf. Derför beha-
gade henne i hög grad såväl Erceldounes
anspråkslösa okonstlade personlighet — så
olik alla andra, med hvilka hon kommit i
beröring — som ock den ridderliga hyllning
han egnade henne. Hon hade genomskådat
honom, och vid inblicken i hans själ hade
hon funnit något för henne alldeles nytt,
någonting friskt och godt, som icke kunde
undgå att kraftigt slå an på henne. Det
förhåller sig verkligen så här i verlden, att
en fullt hederlig man alltid gör ett ange-
nämt intryck hvar han visar sig — i synpner-
het hos den, som har den olyckan att i all-
mänhet omgifvas af menniskor, som icke äro
hederliga.
Erceldoune tillbragte flera timmar ensam
med sitt bjertas herrskarinna. Redan ring-
de klockorna till aftonsången, och man såg
grupper af solbrända bondqvinnor, enhvar
med sin silfver-spadella i håret, begifva sig
till S:ta Maria del Mares kapell. Idalia
reste sig upp och följde dem med ögo-
nen. Hon erfor en känsla nästan af af-
und, när hon betraktade dessa enkla, oskyl-
diga menpiskor, gom ännu hade tillfyllest af
sin barnatro.
— Kanske är det lif, gom dessa natur-
barn föra, någonting att afundas? sade hon
snarare till sig sjelf än till honom. Deras
stolthet tillfredsställes genom en hårpil af
silfver; deras samvetes varningar förestafvas