oo ova Nn gång för många månader sedan hade Phauleon varit nog oförsigtig att i ett utbrott af raseri slå den ståtlige serviske monarken; och han skulle då, om icke Idalia lagt sig ut för honom, säkerligen ha fått dyrt umgälla detta våld. Ännu i denna stund hade Sulla icke förlåtit honom. Grefvinnan lade sin hand på djurets hufvud och sade, i det hon kastade en blick af förakt åt —det håll, hvarifrån stegen hördes. — Låt honom vara, Sulla. Den, som är falsk, förtjenar icke att man egnar honom någon uppmärksamhet. Man hämnas icke på lumpenheten. Detta stolta förakt var i och för sig en icke ringa hämnd. Hon förblef sittande bär i flera timmar. Hennes ögön följde segelbåtarne, som passerade nedanför henne; men derunder voro hennes tankar långt bo.ta. Hennes lif hade varit rikt på omvexlingar; hon hade tillbragt sin tid i flera olika länder och lärt känna. menniskor af, snart sagdt, alla slag. Hennes minnen voro talrika såsom sandkornen på stranden, och de voro dertill outplånliga. I motsats till Eugenie de Guerin, som alltid hoppades att få lefva, fast hon aldrig lefde; hade bon lefvat blott alltför mycket, blott alltför fort. Ilon hade ideligen smakat nöjen och triumfer; men nu tycktes det henne,. gom om det berusande vinets doft