oo ova Nn
gång för många månader sedan hade Phaul-
eon varit nog oförsigtig att i ett utbrott af
raseri slå den ståtlige serviske monarken;
och han skulle då, om icke Idalia lagt sig
ut för honom, säkerligen ha fått dyrt um-
gälla detta våld. Ännu i denna stund hade
Sulla icke förlåtit honom.
Grefvinnan lade sin hand på djurets huf-
vud och sade, i det hon kastade en blick
af förakt åt —det håll, hvarifrån stegen
hördes.
— Låt honom vara, Sulla. Den, som är
falsk, förtjenar icke att man egnar honom
någon uppmärksamhet. Man hämnas icke
på lumpenheten.
Detta stolta förakt var i och för sig en
icke ringa hämnd.
Hon förblef sittande bär i flera timmar.
Hennes ögön följde segelbåtarne, som pas-
serade nedanför henne; men derunder voro
hennes tankar långt bo.ta. Hennes lif hade
varit rikt på omvexlingar; hon hade till-
bragt sin tid i flera olika länder och lärt
känna. menniskor af, snart sagdt, alla slag.
Hennes minnen voro talrika såsom sandkor-
nen på stranden, och de voro dertill outplån-
liga. I motsats till Eugenie de Guerin, som
alltid hoppades att få lefva, fast hon aldrig
lefde; hade bon lefvat blott alltför mycket,
blott alltför fort. Ilon hade ideligen sma-
kat nöjen och triumfer; men nu tycktes det
henne,. gom om det berusande vinets doft