Den onde på scenen.
I senast utkomna häfte af Danske Sam-
linger läses en uppsats af både all-
mänt litterärt och kulturhistoriskt intresse,
nemligen första delen af en undersökning af
S. Birket Smith om Djefvulen och narren i
det gamla danska skådespelet. Det kan i
första ögonblicket synas besynnerligt att
djefvulen, för hvars person main, Bom be-
kant, under hela medeltiden och långt in i
nyare tiden hyste en mycket stor aktning,
icke blott kom attutföra en framstående roll
i de gamla skådespelen, utan till på köpet
vardt en komisk figur, ett af hufvudmedlen
för inblandande af galenskap i komedierna.
Hvad den första punkten beträffar, ligger
dock förklaringen nära till hands, i det de
äldre skådes elen, som bekant, hemtade sitt
ämne från: Bibeln, hvadan det icke kunde
undvikas att också djefvulen måste fram på
tiljan, och sedan det väl kommit så långt ,
måste hos honom det komiska elementet
snart - blifva det öfvervägande; ty dels var
det i och för sig löjligt att se den skepnad
han antagit i folkfantasin framträda förverk-
ligad, med horn i pannan, svans o. 8. V., och
dels låg det för den tidens naiva uppfattnin
nära till hands att på detta sätt taga häm
för den skräck man i hvardagslag närde för
honom. Man lät honom till allmän förlustelse
ständigt blifva uppiskad, helst af gamla kä-
ringar, för hvilka han hade stor respekt, om
än vid sidan häraf ständigt gjorde sig gäl-
lande en känsla af att det var en betänklig
sak att falla i hans klor. Bland de äldre
danska pjeser, i hvilka djefvulen föres fram,
är ingen yngre än från första årtiondena af
17:de århundradet; mellan denna tidpunkt
och Holberg känner man blott en enda
djefvulsframställning, som måste antagas här-
röra från början af 18:de århundradet, nem-
ligen komedien Joel och Sissera. Här har
framställningen emellertid helt och hållet om-
bytt karaktär. - Då bakom de äldre fram-
ställningarne ligger en omisskänlig tro på
hvad som skildrades uppe på scenen, är der-
emot djefvulen i det sistnämda stycket, ehuru
hela apparaten väsentligen är densamma,
uppfattad såsom en allegori på det fördöm-
liga i Vissa, i synnerhet för ungdomen egen-
domliga laster och lyten, under det öfver-
tygelsen om att han verkligen förmådde
träda i personligt förhållande till menniskorna
och ingripa i deras angelägenheter var för-
svunnen. - Man har här ett vittnesbörd om
den försiggående förändringen i den hittills
allmänna uppfattningen at djefvulen, en för-
ändring, som kulminerade i Utan hufvud och
svans, derHolberg, ehuru han, som bekant,
icke var fullt otrogen med hänsyn till djefvuls-
läran, utan vidare demaskerar sin djefvul
och visar att det bara är en svekfull gammal
qvinna, som dolt sig bakom -djefvulsmasken.
Det är, anmärker den danska författaren,
rätt intressant att lägga märke till hurusom
djefvulen, medan man ännu irodde på honom
och fruktade honom, behandlades temligen
lättfärdigt af poesien och närmast framställ-
des som komisk figur, då man deremot —
alltefter som tron på honom aftog och man
började bruka honom som blott en konst-
närlig bild — mer och mer liksom fördjupat
hans begrepp och i öfverensstämmelse här-
med väsentligt utarbetat hans skepnad i rikt-
ning af det allvarliga. Han har således på
ett sätt i konsten återvunnit det anseende,
han förlorat i verkligheten.