Den onde på scenen. I senast utkomna häfte af Danske Samlinger läses en uppsats af både allmänt litterärt och kulturhistoriskt intresse, nemligen första delen af en undersökning af S. Birket Smith om Djefvulen och narren i det gamla danska skådespelet. Det kan i första ögonblicket synas besynnerligt att djefvulen, för hvars person main, Bom bekant, under hela medeltiden och långt in i nyare tiden hyste en mycket stor aktning, icke blott kom attutföra en framstående roll i de gamla skådespelen, utan till på köpet vardt en komisk figur, ett af hufvudmedlen för inblandande af galenskap i komedierna. Hvad den första punkten beträffar, ligger dock förklaringen nära till hands, i det de äldre skådes elen, som bekant, hemtade sitt ämne från: Bibeln, hvadan det icke kunde undvikas att också djefvulen måste fram på tiljan, och sedan det väl kommit så långt , måste hos honom det komiska elementet snart blifva det öfvervägande; ty dels var det i och för sig löjligt att se den skepnad han antagit i folkfantasin framträda förverkligad, med horn i pannan, svans o. 8. V., och dels låg det för den tidens naiva uppfattnin nära till hands att på detta sätt taga häm för den skräck man i hvardagslag närde för honom. Man lät honom till allmän förlustelse ständigt blifva uppiskad, helst af gamla käringar, för hvilka han hade stor respekt, om än vid sidan häraf ständigt gjorde sig gällande en känsla af att det var en betänklig sak att falla i hans klor. Bland de äldre danska pjeser, i hvilka djefvulen föres fram, är ingen yngre än från första årtiondena af 17:de århundradet; mellan denna tidpunkt och Holberg känner man blott en enda djefvulsframställning, som måste antagas härröra från början af 18:de århundradet, nemligen komedien Joel och Sissera. Här har framställningen emellertid helt och hållet ombytt karaktär. Då bakom de äldre framställningarne ligger en omisskänlig tro på hvad som skildrades uppe på scenen, är deremot djefvulen i det sistnämda stycket, ehuru hela apparaten väsentligen är densamma, uppfattad såsom en allegori på det fördömliga i Vissa, i synnerhet för ungdomen egendomliga laster och lyten, under det öfvertygelsen om att han verkligen förmådde träda i personligt förhållande till menniskorna och ingripa i deras angelägenheter var försvunnen. Man har här ett vittnesbörd om den försiggående förändringen i den hittills allmänna uppfattningen at djefvulen, en förändring, som kulminerade i Utan hufvud och svans, derHolberg, ehuru han, som bekant, icke var fullt otrogen med hänsyn till djefvulsläran, utan vidare demaskerar sin djefvul och visar att det bara är en svekfull gammal qvinna, som dolt sig bakom -djefvulsmasken. Det är, anmärker den danska författaren, rätt intressant att lägga märke till hurusom djefvulen, medan man ännu irodde på honom och fruktade honom, behandlades temligen lättfärdigt af poesien och närmast framställdes som komisk figur, då man deremot — alltefter som tron på honom aftog och man började bruka honom som blott en konstnärlig bild — mer och mer liksom fördjupat hans begrepp och i öfverensstämmelse härmed väsentligt utarbetat hans skepnad i riktning af det allvarliga. Han har således på ett sätt i konsten återvunnit det anseende, han förlorat i verkligheten.