visste endast att en medlem af nationalförsamlingen blifvit arresterad, men genast satt få fri fot, så snart man kände igen honom. an beklagade händelsen och skulle vidtaga alla nödiga åtgärder för att utreda å hvars sida felet ligger. Men om äfven det missbruz polisen giort af sin makt måste straffas, finge man derför ej tåla upproriska tilltag. Lefövre och Maby ville yttra sig, men presidenten förklarade det stridande mot reglementet. Församlingen upplöstes i största oro. Med denna utgång af saken var man likväl ej nöjd, utan beslöt att ännu en gång interpellera ministören. Detta skedde ock i nationalförsamlingens fredagssammankomst. Bethmont af venstra centern framställde öppet skarpa beskyllningar mot regeringen för att den hyste bonapartistiska tendenser. Inrikesministern upprepade sin förklaring från föregående sammankomster. Det gick emellertid så långt, att en medlem af venstern föreslog ett misstroendevotum mot inrikesministern. Detta blef dock ej antaget, utan man beslöt efter en liflig debatt med 377 röster mot 326 att antaga en enkel dagordnig. Att naturligtvis de olika partiernas orgamer inom pressen ej kunnat afhålla sig från att deltaga i dessa stridigheter, är klart. Republikaner och bonapartister söka nästan öfverbjuda hvarandra i grofheter och oförskämdheter. Framförallt harj Paul de GCassagnac, redaktör för den bonapartistiska Pays, utmärkt sig för de grofva tillmälen han i spaltlånga artiklar utslungat mot Gambetta och hans parti. Detta har ådragit Paul de Cassagnac en utmaning af en hr Clemenceau, som af republikanerna; blifvit utsedd att häfda deras värdighet. Paul de Cassagnac var emellertid ej hemma, när utmaningen kom, men ämnar afgifva en offentlig förklaring öfver sina åsigter om sin nuvarande politiska ställning. Det intryck, som uppträdena i nationalförsamlingen frambragt i landet, har karakteren af en stark oro. Oenigheten mellan högern och högra centern, den misslyckade sammanslutningen af centerpartierna, republikanernas och bonapartisternas konflikt och deraf följande skandaler i kammaren och på bangården, partihatet, som hvarje ögonblick hotar att öfvergå till öppen strid, allt synes vara förspelet till något allvarligare. Och detta kan ej gerna blifva något annat än en Nynösning af nationalförsamlingen. Mac jahon, skrifver Times;, måste nu förstå, att en sådan tingens ordning, som nu är rådande, ej är någon rekommendation för hans regering, och att det är hög tid att blifva af med en kammare, som, om den vore fosterländsk, för länge sådan hade upplöst sig sjelf och låtit landet uttala sin mening och sina önskningar. Det är alltför tydligt, att den nuvarande nationalförsamlingen ej är uågot sannt uttryck för nationen.