Hvarjehanda nyheter. Ett märkvärdigt träd. Bland de försvarsmedel, hvilka af träd och andra växter användas i deras ständiga karap för sin tillvaro, är, säger Scientific American, intet . mera underbart eller verksamt än det, som kan iakltagas hos en skasia-art å Centralamerikas torra slätter. Det kallas oxhornsträdet till följd af de starka, likt oxhorn böjda taggar, som parvis utskjuta från stammen och grenarne. Dessa taggar skydda trädet både för den betande boskapens angrepp och för andra, ännu farligare fiender, såsom löfätande myror m. fl. insekter. Emot de senare skadedjuren underhåller trädet en hel stående armå, hvilken det logerar i snygga hus, förser med sund föda, nektar att dricka och de mest välsmakande frukter till desert. Då taggarne först börja framsticka, äro de mjuka och fyllda med en söt massa, mycket Äg af en sorts myror, hvilka aldrig anträffas annorstädes än å ifrågavarande träd. Nämda små djur göra ett hål vid spetsen af den ena taggen utaf hvarje par, förtära innanmätet, äta sig derefter igenom den tunna skiljeväggen vid taggparets bas och länsa slutligen äfven den ndra taggen. De tomma skal, som: sålunda uppkomma, bilda präktiga boningår, hvarifrån den käcka garnisonen rycker ut till anfall, då fara är å färde. Trädens blad äro tvådelta, och midt på föreningsnerven sitter ett ollon, hvilket, då bladet är nytt, innehåller en honungslik vätska, som garnisonstrupperna begärligt inmundiga. Häraf inses deras oupphörliga marscher å de mindse löfven och deras nit och påpasslighet att -drifva bort de inkräktare, som under skepnad af andra insekter tidt och ofta söka efter tillfälle att taga del i kalaset. I bladen finnes dessutom en annan fruktartad utVäxt, som under mikroskopet ser ut som ett gyllene päron. Då de båda bladskifvorna först breda ut sig trån hvarandra, äro bemälda päron, om vi så få uttrycka oss, ännu icke mogna, och de små myrorna hasta från det ena till det andra för att se till huru de utveckla sig. Som mognaden icke inträffar samtidigt för alla, qvarhållas myrorha derigenom en rundlig tid bortåt på de nya bladen. Då myran märker att ett päron är moget, afbiter hon stjelken och knogari väg i triumf till kasernen med sitt byte. Berörda myror, af pseudomyrmaslägtet, finnas, som sagdt, endast å dessa träd; och att träden verkligen underhålla dem såsom nödvändiga väktare, synes tydligen af det faktum, att då sagda träd planteras i de trakter, der inga slika försvarare existera, bli de inom kort alldeles förstörda af insekter. Ögonskenligen ha såväl akasierna som pseudomyrmas under tidernas lopp undergått åtskilliga förändringar innan de blefvo så beroende af hvarandra, som de nu äro Den förnäma verlden glömmer baler ocla bryr sig icke om eleganta toaletter, ty de vackra egarinnorna vända sin håg till att älska Kristus och mottaga religionsundervisning af en modern engelsk apostel. Till och med den manliga delen af vår förnäma societet börjar angripas af förkärlek för protestantismen. Lord Radstock är en man på 40. år och har i ett anfall af religiöst svärmeri offrat hela sin förmögnnhet på de fattiga och egnat sig åt att sprida kristendomen bland de högre samhällsklasserna. Han har lefvat mycket på kontinenten och gjort proselyter, isynnerhet bland ryssar, som vistas utomlands, Uppmuntrad af denna on (ng har han nu. kommit till Petersburg och arbetar itrigt på att omvända dess invånare till protestantismen. Under den tid, han har varit här i staden, har han dagligen erhållit 10—12 uppmaningar att komma in och predika Kristi lära i aristokratiska salonger. Han har äfven predikat i den amerikanska kyrkan och har haft att glädja sig åt en talrik qvinlig åhörarekrets vid predikningar på franska och engelska språken. Hvarhelst han visar sig på offentliga eller enskilda sammankomster, bedja damerna honom lära dem huru de skola älska Jesus. Att vara ögonvittne till en sådan sammankomst är ganska lärorikt. Salen Je tidigt af furstinnor och grefvinnor. e äro alla klädda i svart eller grått, åtföljas af sina små barn och hungra och törsta efter den själaspis de kommit för att få. Lord Radstock knäböjer först med ryggen mot församlingen och beder Kristus ingifva honom lämpliga ord. Derpå reser han sig upp, vänder sig om och säger: Låtom oss bedja! en uppmaning, som ögonblickligen hörsammas af de närvarande. Derefter slår han upp bibeln, läser den första text, hans blick råkar falla på, och utlägger den i vältaliga och gripande ord. Damerna bringas småningom upp till högsta grad af religiös hänförelse. Der de sitta gråtande framför honom, likna de de hedniska qvinnor, som första gången fingo kunskap om Kristus genom apostelen Pauli lära. Mot slutet af taet hör man högljudda snyftningar. De rackra bedjerskorna resa sig från sina platser, skockande sig omkring den evangelium förcunnande lorden och tacka honom i passiorerade uttryck för det att han visar dem väsen till frälsning och leder dem och deras Jarn in på fridens vägar. mile at