övre mig arflös! Det var bra attnisade mig det: Ni har upptagit en annan man till er son och testamenterat era skatter åt honom. Det var bra att ni sade mig detta. Jag gratulerar den lycklige arftagaren... Ni har sjelf valt ert öde. Ni hade kunnat få lefva: jag kom hit för att bjuda er försoning — ni valde döden! Han gjorde en hastig rörelse, och i nästa ögonblick såg Lucius en lång spetsig knif — en sådan, som han hört guldgräfvarne i Californien bruka — blänka i det svagt upplysta rämmet. Men förrän detta mordverktyg hann vidröra offret, hade dörren kastats upp, några brådskande steg hade hörts, och tvänne män brottades med hvarandra bredvid den gamles säng. Huru hastigt än Ferdinand nalkats sängen, hade likväl Lucius hunnit, innan det ännu var för sent, ställa sig mellan honom och den värnlöse, som han ville mörda. Han fasthöll nu hans högra arm, så att den farliga knifven under hela tiden, medan brottningen varade, befann sig ett stycke öfver kämparnes hufvuden. Himlen vet, hurudan utgången af denna strid skulle ha blifvit, om Lucius , måst förlita sig endast på sina kroppsliga krafter. Men hans goda förstånd och skicklighet i kirurg-yrket kommo honom till bjelp i denna nödens stund. Han erinrade sig att han hade en liten lansett på sig i västfickan. Han släppte plötsligt Ferdinands venstra arm,