- övre
mig arflös! Det var bra attnisade mig det:
Ni har upptagit en annan man till er son
och testamenterat era skatter åt honom. Det
var bra att ni sade mig detta. Jag gratule-
rar den lycklige arftagaren... Ni har sjelf
valt ert öde. Ni hade kunnat få lefva: jag
kom hit för att bjuda er försoning — ni
valde döden!
Han gjorde en hastig rörelse, och i nästa
ögonblick såg Lucius en lång spetsig knif
— en sådan, som han hört guldgräfvarne i
Californien bruka — blänka i det svagt upp-
lysta rämmet. Men förrän detta mordverk-
tyg hann vidröra offret, hade dörren kastats
upp, några brådskande steg hade hörts,
och tvänne män brottades med hvarandra
bredvid den gamles säng. Huru hastigt än
Ferdinand nalkats sängen, hade likväl Lu-
cius hunnit, innan det ännu var för sent,
ställa sig mellan honom och den värnlöse,
som han ville mörda. Han fasthöll nu hans
högra arm, så att den farliga knifven under
hela tiden, medan brottningen varade, be-
fann sig ett stycke öfver kämparnes hufvu-
den. Himlen vet, hurudan utgången af den-
na strid skulle ha blifvit, om Lucius , måst
förlita sig endast på sina kroppsliga kraf-
ter. Men hans goda förstånd och skicklig-
het i kirurg-yrket kommo honom till bjelp
i denna nödens stund. Han erinrade sig att
han hade en liten lansett på sig i västfickan.
Han släppte plötsligt Ferdinands venstra arm,