Stortingets middag för de svenska
riksdagsmännen
egde rum å frimurarelogen i Kristiania
påskaftönen. Lagtingets talman föreslog
skålen för de svenska gästerna. Grefve
Eric Sparre svarade härå:
.Efter sekelslånga strider emellan den skan-
dinaviska halföns två folk — strider, hvarom i
don skembygd de brända skogarne och fälten,
de öfver de fallna krigarne uppkastade grafhö-
arne och traditionerna om Venersborgs upp-
rännande under Gyldenlövefejden bära vittne
— förenades, rättare sammanlänkades de båda
folken af en af dessa mäktiga andar, hvilkas
planer först efterverlden ser mogna. Det var
haturligt, att de hos de båda folken sålunda
från s till slägt inärfda känslorna af fiend-
skap och hat icke kunde med ens öfyvergå till
välvilja och förtroende. En nations lif, äfven i
e fall, der åt detsamma gifves en ny riktning,
blir dock, i hvarje tidsmoment, en frukt af den,
frogiendo tiden, och man kunde icke fordra
att det norska folket skulle för den nyblifna
vännen ganast öppna sitt hjerta. Obepröfvad
vän och klinga litar ej den kloke på.
Ett halft århundrade förgiek således, under
hvilket de båda folken stodo aktgifvande på
hvarandra, och under hvilket — tillåten oss
detta lilla skryt, mina herrar — det ena folket,
ined ett lugn, som blott en enda gång — och
för ett ögonblick — var på väg att vubbas, med
tystnadens bifall lät borttagas, det ena efter det
andra, de prerogativer en förveten statskonst
vid föreningen beredt detsamma — prerogativer,
dem vi såsom den mest manstarka nationen icke
behöfde, hvartill egentligen blott det större ar-
betet, de större uppoffringarne i unionens in-
tresse berättigade; och som, genom lag stad-
gode, slutligen blefvo en tagg i det andra fol-
ets hjerta, hvilkens utrotande brödrakärleken
vid sådant förhållande fordrade.
Det var våra dagar förbehållet att, efter dessa
föregåenden, efter en på begge sidor om fjellen
hunnen utveckling, som de djerfvaste Törhop -
ningar för ett och annat årtionde tillbaka ej vå-
gade. ana, se den nya sera af mera tillmötesgå-
ende uppgå, hbvarunder sammanbindningsbanor
bppkommo, som på tre olika punkter genom-
bröto Kölen, alstrande den samfärdsel, som i sin
ordning framkallade den nya mellanrikslagen.
För att i vår ringa mån ordra befdenna sam-
färdsel hafva vi hitkommit, mina herrar, önskan-
de att på nära håll och personligen göra oss
bekanta med förhållanden, som för hvarje dag
allt mera intressera oss. De begge representa-
tionerna hafva samma uppgift, bära samma prä-
gel. Utgående från folkets kärna, hafva de att,
med enkelhetens lugna allvar med betänksam
varsamhet framåtskridande, medlande förebygga
de i vår tid hotfulla konflikterna emellan de
hopade rikedomarne och den deraf alstrade för-
fining, som kan urarta till verklig vällust och
lyx, samt fattigdomen med den deraf härflytande
missundsamma oförnöjsamhet, som slutligen pe
till brandfacklan. Medan stormakterna med hä-
rarnes och våldets makt söka qväsa denna oro-
väckande hydra, samtidigt med att religionens
tjenare för ohörsamhet mot statens lagar inspär-
ras i häkte, skyndom oss att, trogna vår histo-
ria, till folkets alla klasser sprida det upplys-
ningens milda ljus, som, på samma gång det un-
derlättar folkets förvärf, omöjliggör såväl Fou-
riers, St. Simons och Marx, personligheten miss-
kännande teorier som hierarkiens-ofelbarhets-
dogmer: och intoleransens läror. Med detta
stora mål för ögonen skola vi förr eller senare
enas om dess uppnående, och väl vetande att
årtionden äro. minuter i nationernas lif, skola vi
föga bekymra oss om stoftkornen, som möjligen
fästa sig vid kuggarne af tidens ur, för små att
hindra pendelns jemna knäppar. Och då vi sta-
digt fortgå på denma väg, skall framtiden en
gång se profetian fullbordad, som jag hörde i
min ungdom, under min mannaålder i djupet af
mitt hjerta bevarat och, snart vid gränsen af
gubbåldern, ännu med ynglingens hänförelse åbe-
Kopar; 3 g
tter det skilte voxer tilsammen,
Een gang i Tiden vorder det eet.
Lagtingets vicetalman, Schwartz, talade
för Sverige. Hr Emil Key svarade med
följande skåltal för Norge:
Mine herrar!
Då jag nu å mina kamraters och egna vägnar
går att uttala vår tacksamhet för den icke blott
vältaliga, utan af djup, storartad hjertlighet ge-
nomandade skål för vårt land, som nyss blifvit
det tillegnad, tror jag mig icke bättre kunna
öra det än med en innerlig välgångsönskan,
icke blott för det som förenar oss, utan äfven
för det som ätskiljer oss.
Norges natur är stor, dess fjellar äro höga,
dess isbrer väldiga, och verldskafvet bryter
sig brusande mot dess stränder; Sverige har
sina långa strömmar, sina många insjöar, och
dess sädesfält bölja gungande för vinden. Den-
na olikhet i naturförhållanden är det första som
åtskiljer oss. - Men intet folk lefver, som icke
tar outplånliga intryck af den natur, so n omger
det. Norges folklynne och folkseder hafva der-
för sina egendomligheter, Sveriges folklynne och
seder hafva sina. Detta är det andra som åt-
skiljer oss. Det tredje är bådas vår historia,
och derom mera sedan.
Hvad som förenar oss, det är till sina fram-
tida resultater kanske främst våra nya, gemen-
samma kommunikationsförhållanden, det jern-
band som redan sammanbinder oss, och på
hvilket vi färdats hit, jemte de vägar, som Vi-
dare äro i görningen; det är våra, rätt för-
stådda, gemensamma handelsintressen, det är
vår aktning, vår sympati för ömsesidig politisk
frihet och ordning, med sjelfständighet i båda
dessa yttringar af medvetet nationelt lif.
I Nordens äldsta historia stod Norge främst.
Harald Hårfager förenade Norge till ett stort
och mäktigt rike, och alla den tidens stärka
andar i Norden voro stolte att räkna slägt med
honom. - Det ansågs erfordra Nordens hela makt
— Sverices ach Danmarks konnunoar. missnöide