MR
rum i fängelset. Detta var hvad han sade,
Lucius. Han beskref för mig hvilka svårig-
heter han rönt under det han sökte efter
mig. Mitt hjerta längtade efter dig, Lu-
cilla, yttrade han, det var tanken på dig
och på min stackars gamle far, som förde
mig åter från Amerika.
— Och instinkten sade dig ej, att denne
man ljög?
— OO nej, nej! Någon sådan tanke upp-
stod icke hos mig, svarade Lucilla hastigt.
Dock medger jag, fortfor hon mera efter-
tänksamt, att jag erfor en viss känsla af
nedslagenhet, då jag såg huru föga denne
för längesedan förlorade fader motsvarade
den föreställning jag gjort mig om honom.
Derför erfor jag ej så odelad tillfredsstäl-
lelse öfver hans återkomst, som jag eljest
tvifvelsutan skulle ha erfarit.
— Märkte han detta, tror du?
— Jag vet inte. Men när jag tvekade
att — utan farfars vetskap — släppa ho-
nom in i huset, förebrådde han mig min
brist på naturlig ömhet. Verlden är sig
lik öfverallt, sade han; icke ens en dot-
ter har ett välkommen att säga åt den
fattige, ehuru han rest tretusen mil för att
få återse den lilla flicka, som en gång bru-
kade sitta i hans knä och linda sina armar
om hans kals, hviskande att hon höll ho-
nom kärare än någon annan på jorden.
Jag sade honom hurw grym denna beskyll-