MR rum i fängelset. Detta var hvad han sade, Lucius. Han beskref för mig hvilka svårigheter han rönt under det han sökte efter mig. Mitt hjerta längtade efter dig, Lucilla, yttrade han, det var tanken på dig och på min stackars gamle far, som förde mig åter från Amerika. — Och instinkten sade dig ej, att denne man ljög? — OO nej, nej! Någon sådan tanke uppstod icke hos mig, svarade Lucilla hastigt. Dock medger jag, fortfor hon mera eftertänksamt, att jag erfor en viss känsla af nedslagenhet, då jag såg huru föga denne för längesedan förlorade fader motsvarade den föreställning jag gjort mig om honom. Derför erfor jag ej så odelad tillfredsställelse öfver hans återkomst, som jag eljest tvifvelsutan skulle ha erfarit. — Märkte han detta, tror du? — Jag vet inte. Men när jag tvekade att — utan farfars vetskap — släppa honom in i huset, förebrådde han mig min brist på naturlig ömhet. Verlden är sig lik öfverallt, sade han; icke ens en dotter har ett välkommen att säga åt den fattige, ehuru han rest tretusen mil för att få återse den lilla flicka, som en gång brukade sitta i hans knä och linda sina armar om hans kals, hviskande att hon höll honom kärare än någon annan på jorden. Jag sade honom hurw grym denna beskyll