dörrar; och sedan kände han gig något lug-
nare till sinnes.
Han uppsökte nu sin sjuka fästmö. Tack
vare den behandling hon rönt genom hans
nitiska omsorger, hade hennes tillstånd åt-
minstone så mycket förbättrats, att yrseln
försvunnit. De milda ögonen kände åter
igen honom; den vänliga rösten tackade ho-
nom för all hans godhet. Men en ytterlig
svaghet hade följt på febern. Den stackars
flickan var så matt, att hon knappt för-
mådde lyfta hufvudet från kudden. Denna
hjelplösa belägenhet blef ännu mera pinsam
i följd af patientens feberaktiga längtan efter
att återvinna de förlorade krafterna. Gång
efter annan frågade hon Lucius med bed-
jande, orolig min, när hon skulle bli så
frisk att hon fick stiga upp och kunde gå
omkring och vårda sin farfar.
— Min älskling, svarade han allvarligt,
ännu en tid få vi icke tänka på något så-
dant. Vi ha allt skäl att vara taksam-
ma för den förbättring som redan inträdt,
och vi böra tåligt afvakta krafternas åter-
vändande.
— Jag kan inte ha tålamod! utropade
Lucilla med svag stämma. Huru är det väl
möjligt för mig att ligga lugn här, när jag
vet att jag behöfves, att — att allt går illa
mig förutan.
— Hur kan ni vara så otacksam och
misstrogen? utbrast den gamla sköterskan i