börjat tillfriskna efter en svår feber, hvar-
under ert sinne varit förvirradt. Han blef
skjutenBlif skogen, säger ni — hvem sköt
honom?
— Det — kan jag inte säga, stammade
Geoffrey.
Janet antog att han med detta svar me-
nade: jag vet det inte.
— Ni ser vu, huru illa underrättad ni i
sjelfva verket är, utbrast hon. Man har
sagt er att han blifvit ihjälskjuten, men icke
af hvem och hvarför. Äfven i de ameri-
kanska urskogarne förmoder jag att folk inte
dödar hvarandra utan anledning.
Geoffrey stod framför henne med sänkt
blick och visste icke hvad han skulle svara.
— Kanske ni sjelf dödade honom? frå-
gade hon, intagen af en plötslig miss-
tanke.
— Nej, men jag önskar att jag hade
gjort det. Då hade saken varit klar...
— Säg intet vidare, herr Hossack; detta
är ett ämne, i afsende hvarpå våra menin-
gar aldrig kunna öfverenssstämma. När ni
kan lemna mig direkta och lagliga bevis på
hr Vandeleurs död, skall jag tro er.
— Och om jag aldrig kan skaffa sådana
bevis — hvilket ju ock, i betraktande af
sjelfva dödssättet, torde på förhand kunna
anses omöjligt — skall ni aldrig gifva mig
någon belöning för min trohet, eller huru,
Janet?