—- (4 —
icke är så väl stängdt om nätterna som det
borde vara. ma
— Så ni säger, herre! Är icke här allt
stängdt och tillbommadt, så mycket det nå-
gonsin kan behöfves, då vet jag verkligen
inte hur man skall stänga. Mig tyckes den-
nä Boning mera likna ett fängelse än en en-
skild fredlig menniskas hem. Och hväd fin-
nös väl Kär att stjäla, utom herrns gamla
samlingar, hvilkas värde sannerligen ingen
tjuf begriper. Jag vet bara, huru det är
med mig: sjelf; jag har nu varit hos kr Si-
vewright i tjugufem år och jemt och be-
ständigt omgifvits af sådana der saker, men
Gud skall veta att jag aldrig funnit hvarken
någon nytta eller skönkKet hos der. Nej,
ni kan vara lugn, hit kommer ingen.
— Jag återigen; fru Wincher, genmälde
Lucius, är af den tron, att det finns folk
som fikar efter allt som har något pen-
ningvärde; t
— Låt dem komma då, utropade gum-
man i föraktfull ton; jag ger dem tillåtelse
att tränga sig in i huset, sedan det blifvit
mörkt; om de bara kunna det.
— Men om någon läte öfvertala sig att
släppa in dem?
— Hvem skulle kunna göra det, utom min
man eller jag? utbrast gumman, rodnande
af harm öfver insinuationen. Men jag anta-
ger, att ni inte misstänker oss, hr Davoren,
efter tjugufem. års trogen tjenst.