BT , i varefter han åter pallrar sig i väg. Den skada igelkotten gör torde inskränka sig till plus minus noll, men nyttan af hans tillvaro är så mycket större: han försöker att så mycket i hans förmåga står utrota insekter, markmöss, råttor samt mullvadar och gynnar sålunda både det: egentliga landtbruket ooh hortikulturen. Jag har icke heller funnit att igelkotten någonstädes ofredas, om icke af girigheten eller tilläfventyrs genom okynnet hos pojkar. En och annan lärer med god aptit äta igelkottens kött, som liknar svinets. Det skall i början af hösten, då igelkotten är fetast, vara ganska läckert, och jag är föllt förvissad om att man på detsamma skulle kunna tillaga den mest smakliga — sköldpaddssoppa. Med görligaste första ämnar jag försöka dermed, dock sedan jag först förvissat mig om att ifrågavarande experimentalkött är trikinfritt, ty fläsk som fläsk; af råttor bekommas trikiner. Skall jag sedan tala om, hur skölpaddssoppa på igelkott smakar? Troligtvis. J:g tänker ock salta och låta röka en hel igelkott och dymedelst förvandla den till — gåsbröst, ty det är med mig som med skåningen: jag tycker om smad, go mad, möen mad å mad i räddan tiv... (Mat, god mat, mycken mat och mat i rättan tid.) Igelkött benämnes på olika trakter i Sverige: igelkotte, ilekotte, piggsvin och pinnsvin. Totalomdömet om igelkotten blir å min sida det att han är en liten småtreflig fnasker med flegmatiskt-koleriskt temperament. Tror man att jag går utom mitt ämne, om -jag gör denna fråga: han I, mitt herrskap, hört talas om sådana spökerier som att späda barn skrika nattetid under broar; under golf i gamla byggnader etc. ete.? — Nog hafven I det och det har jag med. Jag skall nu till sist illustrera min berättelse om igelkotten med en fullkomligt sann jagt-spökhistoria. Men tagen mod till er! Den är hemsk, den är förfärlig, den är ryslig — jag vågar knappt låta er läsa den på natten ; men hafven I icke tid att egna mig någon annan stund på dygnet, så — lass basen? ERE C nde I skymningen en septemberafton-återvände jag och en af. mina barndomsbekanta:från en harjagt. Vi ställde våra steg för ginvägens skull öfver en med löfskog bevuxen äng. Hundarna, trötta af dagens ansträngningar, följde benen (gingo straxt efter oss) såsom vanligt då det-bär hems efter en tröttande jagt. Plötsligen fingo de färska lslag; de snodde lifligt omkring i buskarne, nosande i marken och med allt: detta tydligt ådagaläggande att något villebråd, vi antögo en hare och troligen just den, hvilken de hade tappat i solnedgången, alldeles nyss passerat ä ängen på samma ställe der vi nu befunno: oss. Vi iakttogo en afvaktaridesställning, då och då kastande bössan. till ögat för att pröfva om vi verkligen I skulle kunna se att skjuta ifall det gällde. Med seendet var det som det kunde, men vi förlitade oss på vanan och bara väntade att; hundärte, skulle börja skrika i4 (skälla). Emellertid aflägsnade händarne. sig allt mer och mer från oss, så att vi slutligen hvarken sågo eller hörde hem. Vi lyssnade åt alla väderstreck så uppmärksamt, att hvar och en utaf oss hörde sitt eget hjertas slag. Så kunna endast jägare lyssna, då-dei hvarje ögonblick vänta att .hundarne skola få opp? (skälla på det före dem springande vildbrådet). Icke hörde vi något hundskall, men i dess ställe trängde till våra öron ett, som vi tyckte, mycket matt skrik af ett spädt, 5 barn ochjust ifrån det håll som låg rakt i vår väg. Vi blefvo heltheta om öronen och meddelade hvarandra våra farhågor. På spökeri trodde vi inte, men väl på någon onaturlig moder, som utlagt Bitt nyfödda barn, elter kanske var det ... Det gick alldelos kring-kring i våra ungdomliga fantasirika jägarebjermor. Nu rådgjordes: I hvilket eller hvilka fall som helst var ingen tid att förlora; vår, närvaro på stället, hvarifrån skriket. kom,. borde vara af högsta vigt. Vi sprungo först... eni, dugtig bit, men ansågo sedan klokast; i händelse af ett Pågaende barnamord;. att. varsamt: smygande nalkas målet, Skriket fortfor med korta afbrott och hördes allt tydligare och tydligare. Vi I hörde, prassel ech smått gnäll af hundarne.; I Ett nu voro vi bredvid dem. De sprungo, viftande med svansarne, omkring en liten rishög af en half alns höjd och ett par alnars diameter och krafsade än här och än der--bland--qvistarne-och fnöso. Det. var också. inne. i. denna rishög de: skrelta Hu! hvad skulle vi upptäcka?: — Åtminstone ingen. moder, till. det, arma. barnet, Vi ställde VBössorna mot ett träd och gjorde i ordning 4. en-af skjutväskorna för att lägga barnet uti: T ,Fösdönde bortVde oroliga hundarne, började vi, wider djupaste tystoad plocka bort den Sena risqvisten efter den andra. Vi arbetade än, häftigt, .än stilla, och försigtigti Efter det fortfarande skriket att döma, var barnet ännw icke så medtagetvatt det tycktes vara alla Lv för men besiana toa a fr e Ca deri ne, rt ppade,, HR och. Fälls e noftdöro 058, Månen ; Köl tade.. då. fram uär sönderbrusten sky