BT ,
i varefter han åter pallrar sig i väg.
Den skada igelkotten gör torde inskränka
sig till plus minus noll, men nyttan af
hans tillvaro är så mycket större: han för-
söker att så mycket i hans förmåga står
utrota insekter, markmöss, råttor samt mull-
vadar och gynnar sålunda både det: egentliga
landtbruket ooh hortikulturen. Jag har icke
heller funnit att igelkotten någonstädes ofre-
das, om icke af girigheten eller tilläfventyrs
genom okynnet hos pojkar.
En och annan lärer med god aptit äta
igelkottens kött, som liknar svinets. Det
skall i början af hösten, då igelkotten är
fetast, vara ganska läckert, och jag är föllt
förvissad om att man på detsamma skulle
kunna tillaga den mest smakliga — sköld-
paddssoppa. Med görligaste första ämnar
jag försöka dermed, dock sedan jag först
förvissat mig om att ifrågavarande experi-
mentalkött är trikinfritt, ty fläsk som fläsk;
af råttor bekommas trikiner. Skall jag sedan
tala om, hur skölpaddssoppa på igelkott sma-
kar? Troligtvis. J:g tänker ock salta och låta
röka en hel igelkott och dymedelst för-
vandla den till — gåsbröst, ty det är med
mig som med skåningen: jag tycker om
smad, go mad, möen mad å mad i räddan
tiv... (Mat, god mat, mycken mat och mat
i rättan tid.)
Igelkött benämnes på olika trakter i Sve-
rige: igelkotte, ilekotte, piggsvin och pinn-
svin.
Totalomdömet om igelkotten blir å min
sida det att han är en liten småtreflig fna-
sker med flegmatiskt-koleriskt temperament.
Tror man att jag går utom mitt ämne,
om -jag gör denna fråga: han I, mitt herr-
skap, hört talas om sådana spökerier som
att späda barn skrika nattetid under broar;
under golf i gamla byggnader etc. ete.? —
Nog hafven I det och det har jag med.
Jag skall nu till sist illustrera min berät-
telse om igelkotten med en fullkomligt sann
jagt-spökhistoria. Men tagen mod till er!
Den är hemsk, den är förfärlig, den är rys-
lig — jag vågar knappt låta er läsa den på
natten ; men hafven I icke tid att egna mig
någon annan stund på dygnet, så — lass
basen?
ERE C nde
I skymningen en septemberafton-återvände
jag och en af. mina barndomsbekanta:från
en harjagt. Vi ställde våra steg för gin-
vägens skull öfver en med löfskog bevuxen
äng. Hundarna, trötta af dagens ansträng-
ningar, följde benen (gingo straxt efter
oss) såsom vanligt då det-bär hems efter en
tröttande jagt. Plötsligen fingo de färska l-
slag; de snodde lifligt omkring i buskarne,
nosande i marken och med allt: detta tyd-
ligt ådagaläggande att något villebråd, vi
antögo en hare och troligen just den, hvil-
ken de hade tappat i solnedgången, all-
deles nyss passerat ä ängen på samma ställe
der vi nu befunno: oss. Vi iakttogo en af-
vaktaridesställning, då och då kastande bös-
san. till ögat för att pröfva om vi verkligen I
skulle kunna se att skjuta ifall det gällde.
Med seendet var det som det kunde, men
vi förlitade oss på vanan och bara väntade
att; hundärte, skulle börja skrika i4 (skälla).
Emellertid aflägsnade händarne. sig allt mer
och mer från oss, så att vi slutligen hvar-
ken sågo eller hörde hem. Vi lyssnade åt
alla väderstreck så uppmärksamt, att hvar
och en utaf oss hörde sitt eget hjertas slag.
Så kunna endast jägare lyssna, då-dei hvarje
ögonblick vänta att .hundarne skola få opp?
(skälla på det före dem springande vildbrå-
det). Icke hörde vi något hundskall, men
i dess ställe trängde till våra öron ett, som
vi tyckte, mycket matt skrik af ett spädt, 5
barn ochjust ifrån det håll som låg rakt i
vår väg. Vi blefvo heltheta om öronen
och meddelade hvarandra våra farhågor. På
spökeri trodde vi inte, men väl på någon
onaturlig moder, som utlagt Bitt nyfödda
barn, elter kanske var det ... Det gick all-
delos kring-kring i våra ungdomliga fantasi-
rika jägarebjermor. Nu rådgjordes: I hvil-
ket eller hvilka fall som helst var ingen tid
att förlora; vår, närvaro på stället, hvarifrån
skriket. kom,. borde vara af högsta vigt. Vi
sprungo först... eni, dugtig bit, men ansågo
sedan klokast; i händelse af ett Pågaende
barnamord;. att. varsamt: smygande nalkas
målet, Skriket fortfor med korta afbrott
och hördes allt tydligare och tydligare. Vi
I hörde, prassel ech smått gnäll af hundarne.;
I Ett nu voro vi bredvid dem. De sprungo,
viftande med svansarne, omkring en liten
rishög af en half alns höjd och ett par al-
nars diameter och krafsade än här och än
der--bland-- -qvistarne-- och fnöso. Det. var
också. inne. i. denna rishög de: skrelta Hu!
hvad skulle vi upptäcka?: — Åtminstone in-
gen. moder, till. det, arma. barnet, Vi ställde
VBössorna mot ett träd och gjorde i ordning 4.
en-af skjutväskorna för att lägga barnet uti: T
,Fösdönde bortVde oroliga hundarne, började
vi, wider djupaste tystoad plocka bort den
Sena risqvisten efter den andra. Vi arbetade
än, häftigt, .än stilla, och försigtigti Efter
det fortfarande skriket att döma, var barnet
ännw icke så medtagetvatt det tycktes vara
alla Lv för men besiana toa
a fr e Ca deri ne,
rt ppade,, HR och. Fälls e
noftdöro 058, Månen ; Köl tade.. då.
fram uär sönderbrusten sky