dret, visade han sig något undfallande, för att icke säga skräddare, och slog sina ögon ner på så sätt, att han körde trynet mot marken, liksom för att värja sig mot ett möjligt bett af sin tillbedda. Om han ådagalade en otrolig ihärdighet uti sin för tillfället försmådda kärlek, så röjde hon en ilska, och en liflighet uti sin ilska, jemförlig med — jag vet icke hvad, om ej med den som uppstår hos en qvinna af svartsjuka. Fullt besluten att följa Englands utrikespolitik: non-interventionsprincipen, kunde jag dock ej underlåta att uti mitt inre taga enderas af de båda stridande parterna parff, och på grund af honans hårdhjerteuhet och furiösa uppförande öfvergick jag med mina sympatier på hannens sida till en början; men när jag hann Sätta mig litet närmare in i förhållandena, tyckte jag att han i alla fall var en riktig dumbom, som så der kunde vilja fortfarande slösa sin varma kärlek på ett så oracksamt, ingen smula genkärlek skänkande, ovärdigt förmål, så hans maka det ock var; derför bytte jag om sympatiföremål lika-hastigt och lustigt som hr Öhan Dimirgian religion och öfvergick på honans sida. Detta var ju också det ridderligaste! — Skulle tro man kan vara gentil mot könet! (Forts.)