i att klandra, men då fråga blef om de förmenta bristerna, var det slut med emgheten. Det vore att befara, att samma förhållande skall inträffa allt framgent, när k. m:t kommer med förslag rörande embetsverkens organisation. Den föreslagna regleringen af fångvårdsstyrelsen vore i detta hänseende ett talande exempel. Blefve ock hela samhället omorganiseradt, skulle man nog ändå undfäignas med de gamla klagovisorna och de numera temligen ntnötta slagorden. Hvad dyrtidstillögget för 1874 beträffade, kunde hb. exe. icke finna, att det hade någon retroaktiv natur, men. väl att det skulle bidraga att minska de stora beliof, som för närvarande, till följd af de enorvwit stexrade prisen på alla lefnadsförnödenheter, på många håll förefinnas. Statsrådet Bergström: Utan tvifvel vore det lärorikt för en och hvar att understundom kasta blicken tillbaka på historien och deraf söka inhemta erfarenhet, tillämplig få det närvarande, men den som vill anställa sådana historiska forskningar borde göra det med ett rent begär att söka sanningen och icke drifvas dertill blott af önskan att finna stöd för åsigter, hvilka der sakna allt sådant. Statsutskottets ordförande, den ädle grefven, hade börjat sitt anförande med en återblick på den ställning, embetsmännen under förflutna århundraden intagit inom vårt samhälle. Hr statsrådet ville visst icke förneka att hans påståenden delvis voro sanna, men erfarenheten lärde, att embetsmannaväldet med samma styrka uppträdt inom alla andra samhällen under deras utbildningsperiod. Att deremot de svenska embetsmännen skulle till den. grad beherrskat samhället, att den allmänna friden deraf varit hotad, det måste hr statsrådet på det bestämdaste bestrida. Äfven han hade läst svenska historien, men kommit till den slutsats, att det samhällselement, som ständigt hotat den svenska allmogens frihet, långt ifrån vore ombetsmännen, men väl ett helt annat. Hr statsrådet trodde det då icke vara rätt Handladt att i den föreliggande frågan, ieke större än den vore, söka frammana historiska vittnesbörd för att derpå fota hat till en viss samhällsklass. Den ifrågavarande talaren hade vidare ytträt den åsigt, att regeringens ställning till lönefrågan blifvic väsentligt försvagad derizenom att dess ledamöter föreslagit dyrtidstillägg äfven för sig sjolfva, Hr statsrådet hade väntat, att den grannlagenhet, regeringens medlemmar visat, då de med tystnad hört dessa framställningar afslås, skulle förmått den ädle grefven att äfven å sin sida visa någon grannlågenhet och icke i diskussionen indraga denna sak, men då så nu icke skott, ville hr statsrådet en gång taga bladet från munnen och upplysa, att åtminstone han aldrig varit af svenska staten så aflönad, att han kunnat lefva på sina inkomster, derest han icke lyckligtyis haft egna medel att tillgå. Visserligen hade regeringen nu haft den utvägen, att föreslå fasta löner för statsrådets ledamöter, men det skulle utan tvifvel väckt ovilja, då alla öfriga tjenstemän måste åtnöja sig med blott en tillfällig förbättring i de ytterst knappa vilkoren. — A Hvad .slutligen embetsverkens organisation beträffade, vore det väl en sanning, att der funnes en och annan öfverflödig tjenst, men i allmänhet gjorde man sig alltför öfverdrifna förespeglingar rörande deras antal) RE åse i Den ädle-grefven hade äfven behagat uppläsa ett anförande -af-hr-statsrådet från 1871 års urtima riksdag, hvilket enligt hans-förmenande skulle innehålla ett bestämdt rogeringens löfte till representationen. Detta vore dock ett fullkomligt misstag och ville hr statsrådet derför åhyo uppläsa den berörda delen åf nämda anförande, dörvid läggande särskild fn på ordet hade. Hr statsrådet önskade emellörtid och hoppades en snar eg af äfven denna fråga, för hvilket ändamål-manock nu arbetar på en annan grund än den i sista förslaget följda. Hr Jonas Andersson sökte att, skrapa färgen af de dystra målningar hrr Staaff och Åstrand framställt. Här vore hvarken fråga om att dränka eller svälta ihjäl statens trogna tjenare, och det vore ej ärligt att enom dylika ötverdrifter ställa motståndarne i en rklenande dager. Hr Häbinette yrkade bifall. Hr Törnfelt fråmhöll detstora missförhållande mellan olika embetsmäns löner. Eh etida enibetsman kan ha 6,009 rdrs lön, således lika mycket som tolf folkskolelärare med 500 rdr hvardera; Men det är rangen som skall lönas, icke arbetet! Yrkade bifall. Hr Rubenson hyste några betänkligheter möt Statsutskottots . utlåtande i formelt hänseende. : Tal. hade funnit att ST och-konklusionen , helt enkelt icke hörde ihop. Yrkadö afslag. Med 121ja möot50 nej Bifölls utskottets I utlåtande: att det för år 1874 äskade. dyrtidstillägg åt -justitiekanslers-expeditionen icke måtte af riksdagen beviljas.