i dörren Friberg, hvilken sade till henne: Kån
du sätta sudden i mun på gossen nt då?f Hon
hade derefter förmärkt att gössen kastat upp och
att omnämda sudd låg vid sidan af honom, samt
att han gret högljudt. För att tysta honom
hade hon stuckit sudden i munnen ett par gån-
er. Dereftsr hade Fribergs bror, den omnämda
Carl August, kommit in i köket och satt sig att
jäsa i en psalmbok, hvarför hon begifvit si
hem. Efter en stunds förlopp hade han doc
varit nere och ditkallat henne igen. Då hade gos-
sen ej plågats af några uppkastningar. Hon gvar-
blef der då, tills gossens moder kom in. Upp-
kastningarne hade då börjat ånyo, hvarefter hön
aflägsnat sig. Flickans moder, rättarhistrun
Pettersson, förekallades sedermera, Fastän hon
utbredde sig i många och vidiyftiga tal, hade hon
dock ingenting i saken att anföra annat än att
korr hört rykten från åtskilliga båll angående
förgiftningar. Nuvarande hustru Friberg (Fri-
erg, som var enkman, inträdde i nytt äktenskap
kort efter gossens mystiska död) hade i skym-
ningen varit inne hos henne. Friberg hade då
kommit dit, De båda talades vid angående af-
färer, Hon sade sig ej kunna märka att Friberg
vid detta tillfälle var upprörd eller på något sätt
visade sig annorlunda än vanligt, hon vitsordade
äfven sin dotters vpppift att Friberg varit inne
hos rättarns och bedt henne komma upp.
henne hade hon, fått höra, att gossen var sjuk,
hvärför hon tillsagt Garphoff.
Ordföranden vände sig nu till Friberg och frå-
gade, hvad han hade att anföra.
Jo, ge har sagt en gång att hon skulle
ta lifvet af sej, sade Friberg; det var när bar-
net ännu ej var dödt,. En annan gång sade hon
att hon skulle göra nig så illa hon någonsin
kan. Dessutom har mjölnaren Nordström i Ulna
tvårn sagt, ätt barnet är en hedning, för det var
inte döpt, så det kunde gerna muras in i väggen.
Hvad menar du nu med allt detta? sporde
ordföranden. Hvad har du för afsigt dermed?
Den att ej alla misstankar skala falla på migt,
svarade han.
Du vill då kasta misstankar på någon annan?
Jag. vill att saken. skall ta slut, för jag är
oskyldig.
Friberg fick dereftof ännu en ång afgifya be-
rättelse huru han tillbragte eftermiddagen af
samma dag, hvarom fråga är. Han råkade der-
vid gång på gång i. motsägelser mot sina förra
uppgifter, Detta förklarade han såluuda, att man
ej kan minnas allting. Så råkade han att säga
saker, hvartill vittnena sade raka motsatsen. Han
påstod att han från vedbacken, der han stod och
jögg ved, hörde gossen skrika, hvarför han begaf
Big till fönstret af rättarns hus och bad dottern gå
upp i köket. motsatta sidan försäkras,
att man omöjligen kan höra barnskrik på
så långt båll som inifrån köket till ved-
backen, såväl rättarhustruu som dottern
försäkra. att ej — Friberg står utanför fön-
stret, utan varit inne. Friberg förnekade helt
och hållet att ha mött rättarens dotter i köks-
dörren och att han aldrig bedt henne sätta sud-
den i munnen på barnet. Hon ljuger, sade
ban vid det rer okonstlade barnets utsago.
en enda gång han -varit i köket under hela
den dagen, påstod han, var när han gått ditför
att hemta en tratt, med hvilken han begaf sig
in i sitt eget ruth. Han behöfde dock endast
öppna dörren för ätt taga den. Vid detta till-
fälle var rättarens dotter i köket, ch på simma
gång hörde han,-att det gick i kammaren näst
intill köket. Rättarens dotter, hvilken, oaktadt
sin minderårighet hade mycket rediga och säkra
uppgifter, förnekade att Friberg- varit inne i
köket, såsom :a. uppgifvit. Under. hela den tid
hon varit hos gossen hade hon ej heller hört
någon gå i kökskammären.
Sedan Friberg gjort några fåfänga försök att
ännn en gång välta skulden för förgiftningen
ÅA Garphöff; fick han plötsligen en annan ide.
nder det han stodock högg ved nere på. ved-
bäcken,? sade han, hade han sett den omnämde
mjölnaren från Ulna qvarn, hvilkötis namn är
Nordström, komma nedför trappan till huset.
Han hade dock ej sett, när han gått in i huset.
Han tycktes ej otydligt vilja låta förstå att
Nordström varit den, som gått i kökskammaren.
Dörefter framkom han me en berättölse, som,
om den vore sann; skulle ställa Nördström i ett
ganska tvetydigt ljus. Han hade sammanträffat
med Nordström nästlidne augusti månad. — Fri
berg hade då låtit förstå, att en Nordströms
brorson vore fader till det barn, med hvilket
Garphoff var hafvande, Nordström hade då sva-
rat, påstod Friberg: Jag har så mycket hemma.
att det räcker till att ta lifvet af en unge.
Friberg hade då sagt: det var farliga ord,
hvarpå hon -skulle- fått till-svar: UTig du bara.
Gå inte och säg någonting om mig. å
Fribergs broder, Carl August, hördes derpå
upplysningsvis. Om af förställning eller ej, up-
penbarade han emellertid ett förvånande klent
minn8, Han visste knappast något om hvad som
försiggått eller hvad: han sjel. gjort omnämda
dag, oaktadt han bodde hos sin broder och var
hemma hela dagen. Ett visste han ändock, att
han varit nere bos rättarens för. att kalla på
dottern, här gossen började gråta. Att denne
var sjuk, säde han sig ej ha förstått. Ingenting
hörde -hat: under v nattens lopp, fastän han låg
i rummet näst intill köket. .edikamenter in-
köpte ham-på Garphoffs uppmaning. Men att
han ej alltid uppenbarar en sådan idiotism, kan
bevisas deräf, Alt han, Friberg ovetande, hos en
s. k. bränvinsadvokat här i staden tillhandlat sig
en skrifvelse, i hvilken bland annat det begäres
att-vittnen skola kallas; som kunnt betyga, att
gossen var frisk vid sjutiden, när Garphoff kom
in, men att han. sedermera blef sjuk. Hvad som
äfven blef tydligt var, att det ej var Fribergs
bror, som skulle ha gått i kökskammaren, eme-
dan han vid den tiden var ute för att söka efter
hästarne. ME PR
Hustru Friberg, fom efter honom förgkallades;
hade ingenting i saken att upplysa. Hon hade
hos: råttarens en stundssamtalat med Friberg i
affärer och derefter begifvit sig till sitt hem.
Fyra! vittnen hördes oderefter) af hvilka tre
dock; ingenting hade att upplysa: Ett af dem
hade träffat. Friberg samma. qväll. Två hade
varit inne hos Garphoff straxt innan hon gick
ut till ladugården, hvarvid de iakttogo, att hon
behandlade sitt barn mycket kärleksfullt och
grät öfver dess hårda öde. Det fjerde vittnet
återigen, drängen Johan Bernhard Lundqvist,
hvilken varit med och begrafvit barnet, hade
mött. Friberg dagen efter begrafningen: -Sedan
de talat om obetydliga saker, frågade Friberg
lötsligt: Barnet är väl begrafvet, vet jag, när
det nu har ordentligt dött? — Ja, hade vitt-
net svarat. Derefter hade Friberg bjudit vittnet
på bränvin och esomoftast återkommit till samma
ämne. Så hade han sagt: Det var dumt att
anmäla det för kyrkoherden, när det redan är
dödt.f..- Vidare hade-han frågat vittnet, om han
visste. hvad Garphoff.sade m. m.
Friberg kunde ei förneka att ha framställt