i dörren Friberg, hvilken sade till henne: Kån du sätta sudden i mun på gossen nt då?f Hon hade derefter förmärkt att gössen kastat upp och att omnämda sudd låg vid sidan af honom, samt att han gret högljudt. För att tysta honom hade hon stuckit sudden i munnen ett par gåner. Dereftsr hade Fribergs bror, den omnämda Carl August, kommit in i köket och satt sig att jäsa i en psalmbok, hvarför hon begifvit si hem. Efter en stunds förlopp hade han doc varit nere och ditkallat henne igen. Då hade gossen ej plågats af några uppkastningar. Hon gvarblef der då, tills gossens moder kom in. Uppkastningarne hade då börjat ånyo, hvarefter hön aflägsnat sig. Flickans moder, rättarhistrun Pettersson, förekallades sedermera, Fastän hon utbredde sig i många och vidiyftiga tal, hade hon dock ingenting i saken att anföra annat än att korr hört rykten från åtskilliga båll angående förgiftningar. Nuvarande hustru Friberg (Frierg, som var enkman, inträdde i nytt äktenskap kort efter gossens mystiska död) hade i skymningen varit inne hos henne. Friberg hade då kommit dit, De båda talades vid angående affärer, Hon sade sig ej kunna märka att Friberg vid detta tillfälle var upprörd eller på något sätt visade sig annorlunda än vanligt, hon vitsordade äfven sin dotters vpppift att Friberg varit inne hos rättarns och bedt henne komma upp. henne hade hon, fått höra, att gossen var sjuk, hvärför hon tillsagt Garphoff. Ordföranden vände sig nu till Friberg och frågade, hvad han hade att anföra. Jo, ge har sagt en gång att hon skulle ta lifvet af sej, sade Friberg; det var när barnet ännu ej var dödt,. En annan gång sade hon att hon skulle göra nig så illa hon någonsin kan. Dessutom har mjölnaren Nordström i Ulna tvårn sagt, ätt barnet är en hedning, för det var inte döpt, så det kunde gerna muras in i väggen. Hvad menar du nu med allt detta? sporde ordföranden. Hvad har du för afsigt dermed? Den att ej alla misstankar skala falla på migt, svarade han. Du vill då kasta misstankar på någon annan? Jag. vill att saken. skall ta slut, för jag är oskyldig. Friberg fick dereftof ännu en ång afgifya berättelse huru han tillbragte eftermiddagen af samma dag, hvarom fråga är. Han råkade dervid gång på gång i. motsägelser mot sina förra uppgifter, Detta förklarade han såluuda, att man ej kan minnas allting. Så råkade han att säga saker, hvartill vittnena sade raka motsatsen. Han påstod att han från vedbacken, der han stod och jögg ved, hörde gossen skrika, hvarför han begaf Big till fönstret af rättarns hus och bad dottern gå upp i köket. motsatta sidan försäkras, att man omöjligen kan höra barnskrik på så långt båll som inifrån köket till vedbacken, såväl rättarhustruu som dottern försäkra. att ej — Friberg står utanför fönstret, utan varit inne. Friberg förnekade helt och hållet att ha mött rättarens dotter i köksdörren och att han aldrig bedt henne sätta sudden i munnen på barnet. Hon ljuger, sade ban vid det rer okonstlade barnets utsago. en enda gång han -varit i köket under hela den dagen, påstod han, var när han gått ditför att hemta en tratt, med hvilken han begaf sig in i sitt eget ruth. Han behöfde dock endast öppna dörren för ätt taga den. Vid detta tillfälle var rättarens dotter i köket, ch på simma gång hörde han,-att det gick i kammaren näst intill köket. Rättarens dotter, hvilken, oaktadt sin minderårighet hade mycket rediga och säkra uppgifter, förnekade att Fribergvarit inne i köket, såsom :a. uppgifvit. Under. hela den tid hon varit hos gossen hade hon ej heller hört någon gå i kökskammären. Sedan Friberg gjort några fåfänga försök att ännn en gång välta skulden för förgiftningen ÅA Garphöff; fick han plötsligen en annan ide. nder det han stodock högg ved nere på. vedbäcken,? sade han, hade han sett den omnämde mjölnaren från Ulna qvarn, hvilkötis namn är Nordström, komma nedför trappan till huset. Han hade dock ej sett, när han gått in i huset. Han tycktes ej otydligt vilja låta förstå att Nordström varit den, som gått i kökskammaren. Dörefter framkom han me en berättölse, som, om den vore sann; skulle ställa Nördström i ett ganska tvetydigt ljus. Han hade sammanträffat med Nordström nästlidne augusti månad. — Fri berg hade då låtit förstå, att en Nordströms brorson vore fader till det barn, med hvilket Garphoff var hafvande, Nordström hade då svarat, påstod Friberg: Jag har så mycket hemma. att det räcker till att ta lifvet af en unge. Friberg hade då sagt: det var farliga ord, hvarpå hon -skullefått till-svar: UTig du bara. Gå inte och säg någonting om mig. å Fribergs broder, Carl August, hördes derpå upplysningsvis. Om af förställning eller ej, uppenbarade han emellertid ett förvånande klent minn8, Han visste knappast något om hvad som försiggått eller hvad: han sjel. gjort omnämda dag, oaktadt han bodde hos sin broder och var hemma hela dagen. Ett visste han ändock, att han varit nere bos rättarens för. att kalla på dottern, här gossen började gråta. Att denne var sjuk, säde han sig ej ha förstått. Ingenting hörde -hat: under v nattens lopp, fastän han låg i rummet näst intill köket. .edikamenter inköpte ham-på Garphoffs uppmaning. Men att han ej alltid uppenbarar en sådan idiotism, kan bevisas deräf, Alt han, Friberg ovetande, hos en s. k. bränvinsadvokat här i staden tillhandlat sig en skrifvelse, i hvilken bland annat det begäres att-vittnen skola kallas; som kunnt betyga, att gossen var frisk vid sjutiden, när Garphoff kom in, men att han. sedermera blef sjuk. Hvad som äfven blef tydligt var, att det ej var Fribergs bror, som skulle ha gått i kökskammaren, emedan han vid den tiden var ute för att söka efter hästarne. ME PR Hustru Friberg, fom efter honom förgkallades; hade ingenting i saken att upplysa. Hon hade hos: råttarens en stundssamtalat med Friberg i affärer och derefter begifvit sig till sitt hem. Fyra! vittnen hördes oderefter) af hvilka tre dock; ingenting hade att upplysa: Ett af dem hade träffat. Friberg samma. qväll. Två hade varit inne hos Garphoff straxt innan hon gick ut till ladugården, hvarvid de iakttogo, att hon behandlade sitt barn mycket kärleksfullt och grät öfver dess hårda öde. Det fjerde vittnet återigen, drängen Johan Bernhard Lundqvist, hvilken varit med och begrafvit barnet, hade mött. Friberg dagen efter begrafningen: -Sedan de talat om obetydliga saker, frågade Friberg lötsligt: Barnet är väl begrafvet, vet jag, när det nu har ordentligt dött? — Ja, hade vittnet svarat. Derefter hade Friberg bjudit vittnet på bränvin och esomoftast återkommit till samma ämne. Så hade han sagt: Det var dumt att anmäla det för kyrkoherden, när det redan är dödt.f..Vidare hade-han frågat vittnet, om han visste. hvad Garphoff.sade m. m. Friberg kunde ei förneka att ha framställt