armö af 1,200,000 man samt en landtstorm
af öfver en million. Talaren visade ock
hvilka stora uppoffringar såväl den franska
staten i sin helhet som ock de enskilda
kommunerna göra för återupprättelsen och
ökandet af härens styrka. Häri såg man
en bild af stämningen i Frankrike. Dock
trodde talaren att ett stort flertal af dem
som bure dessa stora bördor bäuro dem, just.
derför att de voro genomträngda af öfver-
tygelsen om den obetvingliga nödvändig-
heten att först och främst skydda freden.
Talaren öfvergick derefter till att visa olämp-
ligheten af ett milissystem och påpekade
såsom exempel derpå Washingtons omdö-
men derom och förkastande deraf samt hura
man i Frankrike gjort två försök dermed,
men utan framgång. Han återgick sedan till
framhållandet af den nu ifrågasatta militär-
lagen såsom innehållande det rätta och det
nödvändiga för att med lugn kunna motse
ett angrepp utifrån. Han slöt sitt tal med
följande ord:
Mina herrar! Till och med den bäste kan ej
lefva i fred, när hans granne ej vill det.
Men jag hoppas, att vi skola visa verlden
att vi blifvit en mäktig nation, en fredsäl-
skande nation, en nation som ej längtar efter
krig för att förvärfva beröm och som ej hel-
ler längtar derefter för att göra eröfringar.
Jag vet verkligen ej heller hvad vi skulle
göra med ett stycke af Ryssland eller Frank-
rike. Jag hoppas att vi under en följd af
år ej blott kunna bevara, utan ock påbjuda
fred. Kanske kan då verlden blifya öfver-
bevist. om att ett mäktigt Tyskland midt i
Europa är den bästa borgen för Europas
fred. Men för att kunna påbjuda fred må-
ste man vara rustad till krig, och efter min
tanke skola vi genom vår omröstning nu för-
klara, antingen att vi. under nuvarande po-
litiska förhållanden i Europa icke behöfva
en stående och krigsvan här eller bevilja
hvad som nödvändigt behöfs dertill.