armö af 1,200,000 man samt en landtstorm af öfver en million. Talaren visade ock hvilka stora uppoffringar såväl den franska staten i sin helhet som ock de enskilda kommunerna göra för återupprättelsen och ökandet af härens styrka. Häri såg man en bild af stämningen i Frankrike. Dock trodde talaren att ett stort flertal af dem som bure dessa stora bördor bäuro dem, just. derför att de voro genomträngda af öfvertygelsen om den obetvingliga nödvändigheten att först och främst skydda freden. Talaren öfvergick derefter till att visa olämpligheten af ett milissystem och påpekade såsom exempel derpå Washingtons omdömen derom och förkastande deraf samt hura man i Frankrike gjort två försök dermed, men utan framgång. Han återgick sedan till framhållandet af den nu ifrågasatta militärlagen såsom innehållande det rätta och det nödvändiga för att med lugn kunna motse ett angrepp utifrån. Han slöt sitt tal med följande ord: Mina herrar! Till och med den bäste kan ej lefva i fred, när hans granne ej vill det. Men jag hoppas, att vi skola visa verlden att vi blifvit en mäktig nation, en fredsälskande nation, en nation som ej längtar efter krig för att förvärfva beröm och som ej heller längtar derefter för att göra eröfringar. Jag vet verkligen ej heller hvad vi skulle göra med ett stycke af Ryssland eller Frankrike. Jag hoppas att vi under en följd af år ej blott kunna bevara, utan ock påbjuda fred. Kanske kan då verlden blifya öfverbevist. om att ett mäktigt Tyskland midt i Europa är den bästa borgen för Europas fred. Men för att kunna påbjuda fred måste man vara rustad till krig, och efter min tanke skola vi genom vår omröstning nu förklara, antingen att vi. under nuvarande politiska förhållanden i Europa icke behöfva en stående och krigsvan här eller bevilja hvad som nödvändigt behöfs dertill.