Hr W:s motståndare åter äro fullt öfvertygade om att så står alldeles icke skrifvet. Äfven de äro naturligtvis oförtröttade i anförandet af bibelspråk och inleda sig icke mindre i motsägelser och skenbevisning, ett ytterligare intyg derom, att motsägelserna icke endast bero af uppfattningen, utan verkligen äro bibelns. Lika litet som förnuftet begriper huru Gud kunde slå och plåga sig sjelf eller huru det kunde vara Gud som både kräfde och led straffet, eller huru Gud såsom fordringsegare kunde i Kristus både gifva och taga sitt eget blod i betalning eller huru djefvulen kunde göra Gud i Kristus det förslaget att falla ned och tillbedja djefvulen; lika litet skall förnuftet någonsin begripa huru gudomlig rättfärdighet och rättvisa kunde utkräfva syndernas fulla straff af en oskyldig och af den oskyldiges lidande och död känna sig så tillfredsställda eller i dem finna en efter lag så fullkomlig godtgörelse, att allt straff sedan kunde efterskänkas de skyldiga utan eftergift af något enda ord i lagen, Om sålunda, i fråga om den kyrkliga försoningsläran, det menskliga förnuftet måste jäfvas och dess dom afvisas, så måste ju uppenbarelsetron och mysteriet blifva äfven hr W:s motståndares ultima ratio. Det förefaller derför något underligt, när hr Beskow finner hr W:s ofvan antydda yttrande eller försvar så naivt, likasom ansåge han sig sjelf, mera än hr W., kunna på det naturliga vetandets eller tänkandets väg deducera eller förklara dogmer, hvilka skola vara öfver förnuftet. Och när hr B., i fråga om 3 Mos. 16, och för att afböja all tanke på ett offer åt Asasel eller djefvulen, påstår satt den bocken, på hvilken Asasels lott föll, icke i hela kapitlet kallas för syndoffer, måtte han icke heller ha kommit att gifva akt på, att enligt femte versen i kapitlet båda de två bockarne skulle tagas till syndoffer. . Hr Beskows liknelse, sid. 24 i Några Betraktelser öfver P. Waldenströms skrift om försoningens betydelse, förefaller oss i en sådan stridskrift lika flack, som hr-B. sjelf tyckes finna den segrande. Den är derjemte föga adeqvat, så vida icke, enligt någon ny och oss obekant kristlig äsigt, djefvulen skall betraktas såsom allenast den gode Gudens fångvaktare och helvetet såsom allenast ett bysättningshäkte samt det syndens straff, hvilket Jesus led i menniskornas ställe, såsom allenast ett slags häktelse, från hvilket man, efter betalningens erläggande af en annan, kunde utgå helt oskadd för att, enligt hr B:s framställning, disputera med någon likaledes befriad medfånge om hvem som fick betalningen. Om-vi vidhålla liknelsen, och efter konungen äskade betalningen endast för att tillfredsställa sin omutliga rättvisa, köinde det ju vara lika antagligt, att han icke häde gjort sig sjelf betalningen till godo eller ens hade mottagit den, utan skänkt bort den, endast hans omutliga rättvisa blifvit tillfredsställd. Den lidande lydnaden, det egentligen expiatoriska momentet i Jesu försoning, sådan kyrkoläran fattar och framställer den, är med ett ord i liknelsen förbisedd och uteglömd. Att af tillgångar, som medgifva rent bortskänkande af tjogtals tusen pund, betala andras penningskulder, blir dock någonting helt annat, än att i andras ställe lida döden och syndens belvetesstraff. Liknelåen i Matt. 18, der 27:e versen talar om ett konungsligt efterskänkande af skulden, kan ej här tjena till någon jemförelse. Ått det bland massan af det kristna fol ket utkastade trätofröet skall åstadkomma mycken villervalla, kif, splittring och parti, det anse äfven vi troligt och undra ingalunda öfver hr B:s fruktan i det fallet. För vissa intressen är det naturligtvis af vigt att tmassan icke föranledes till alltför närgångna betraktelser. Hr B:s omtanke i den vägen betecknas af hans önskan, att hr W. hellre hade framställt sina här antydda och afvikande åsigter i en särskild skrift, än i en vida spridd predikosamling: Vi för vår del, och såsom vänner af lif, tidsenlig utveckling och frihet. äfven inom kyrkan eller på det religiösa området, kunna ej skönja någon fåra för sänningen deri, att: massan af:det kristna folket alltemellanåt af sådana strider just mellan dess egna ledare inbördes väckes till aktgifning och eftertanke. RR