Hr W:s motståndare åter äro fullt öfver-
tygade om att så står alldeles icke skrifvet.
Äfven de äro naturligtvis oförtröttade i an-
förandet af bibelspråk och inleda sig icke
mindre i motsägelser och skenbevisning, ett
ytterligare intyg derom, att motsägelserna
icke endast bero af uppfattningen, utan
verkligen äro bibelns. Lika litet som för-
nuftet begriper huru Gud kunde slå och
plåga sig sjelf eller huru det kunde vara
Gud som både kräfde och led straffet, eller
huru Gud såsom fordringsegare kunde i
Kristus både gifva och taga sitt eget blod i
betalning eller huru djefvulen kunde göra
Gud i Kristus det förslaget att falla ned
och tillbedja djefvulen; lika litet skall för-
nuftet någonsin begripa huru gudomlig rätt-
färdighet och rättvisa kunde utkräfva syn-
dernas fulla straff af en oskyldig och af
den oskyldiges lidande och död känna sig
så tillfredsställda eller i dem finna en efter
lag så fullkomlig godtgörelse, att allt straff
sedan kunde efterskänkas de skyldiga utan
eftergift af något enda ord i lagen, Om
sålunda, i fråga om den kyrkliga försonings-
läran, det menskliga förnuftet måste jäfvas
och dess dom afvisas, så måste ju uppen-
barelsetron och mysteriet blifva äfven hr
W:s motståndares ultima ratio. Det före-
faller derför något underligt, när hr Beskow
finner hr W:s ofvan antydda yttrande eller
försvar så naivt, likasom ansåge han sig
sjelf, mera än hr W., kunna på det natur-
liga vetandets eller tänkandets väg deducera
eller förklara dogmer, hvilka skola vara öf-
ver förnuftet. Och när hr B., i fråga om
3 Mos. 16, och för att afböja all tanke på
ett offer åt Asasel eller djefvulen, påstår
satt den bocken, på hvilken Asasels lott föll,
icke i hela kapitlet kallas för syndoffer,
måtte han icke heller ha kommit att gifva
akt på, att enligt femte versen i kapitlet
båda de två bockarne skulle tagas till synd-
offer. .
Hr Beskows liknelse, sid. 24 i Några
Betraktelser öfver P. Waldenströms skrift
om försoningens betydelse, förefaller oss i
en sådan stridskrift lika flack, som hr-B.
sjelf tyckes finna den segrande. Den är der-
jemte föga adeqvat, så vida icke, enligt nå-
gon ny och oss obekant kristlig äsigt, djefvulen
skall betraktas såsom allenast den gode Gu-
dens fångvaktare och helvetet såsom allenast
ett bysättningshäkte samt det syndens straff,
hvilket Jesus led i menniskornas ställe, så-
som allenast ett slags häktelse, från hvilket
man, efter betalningens erläggande af en an-
nan, kunde utgå helt oskadd för att, enligt
hr B:s framställning, disputera med någon
likaledes befriad medfånge om hvem som
fick betalningen. Om-vi vidhålla liknelsen,
och efter konungen äskade betalningen en-
dast för att tillfredsställa sin omutliga rätt-
visa, köinde det ju vara lika antagligt, att
han icke häde gjort sig sjelf betalningen till
godo eller ens hade mottagit den, utan
skänkt bort den, endast hans omutliga rätt-
visa blifvit tillfredsställd. Den lidande lyd-
naden, det egentligen expiatoriska momentet
i Jesu försoning, sådan kyrkoläran fattar och
framställer den, är med ett ord i liknelsen
förbisedd och uteglömd. Att af tillgångar,
som medgifva rent bortskänkande af tjogtals
tusen pund, betala andras penningskulder,
blir dock någonting helt annat, än att i an-
dras ställe lida döden och syndens belvetes-
straff. Liknelåen i Matt. 18, der 27:e versen
talar om ett konungsligt efterskänkande af
skulden, kan ej här tjena till någon jem-
förelse.
Ått det bland massan af det kristna fol
ket utkastade trätofröet skall åstadkomma
mycken villervalla, kif, splittring och parti,
det anse äfven vi troligt och undra inga-
lunda öfver hr B:s fruktan i det fallet. För
vissa intressen är det naturligtvis af vigt att
tmassan icke föranledes till alltför när-
gångna betraktelser. Hr B:s omtanke i den
vägen betecknas af hans önskan, att hr W.
hellre hade framställt sina här antydda och af-
vikande åsigter i en särskild skrift, än i en
vida spridd predikosamling: Vi för vår del,
och såsom vänner af lif, tidsenlig utveckling
och frihet. äfven inom kyrkan eller på det
religiösa området, kunna ej skönja någon
fåra för sänningen deri, att: massan af:det
kristna folket alltemellanåt af sådana stri-
der just mellan dess egna ledare inbördes
väckes till aktgifning och eftertanke.
RR