mig på sitt vanliga lättvindiga sätt, att han
varit gift för några år tillbaka, förlorat sin
hustru kort derefter och att jag. var farfar.
Ni tycker om barn, sade han, ni borde
låta mig skicka efter Lucilla.
.— Ni samtyckte?
— Naturligtvis. Lucilla kom samma af-
ton. Några år förgingo, under hvilka han
fortsatte att bedraga mig och jag lärde känna
att han var spelare. Så erbjöd sig för mig
ett tillfälle att sälja en del af min antiqvi-
tets-samling. Jag behöfde kontanta medel,
ty. en gynnsam lägenhet yppade sig samti-
digt för mig att föröka mitt konstgalleri, och
jag sålde. Några dagar derefter lyftade jag
penningarne, mellan fem och sexhundra pund
sterling, låste in summan i mitt kassa-
skåp, till hvilket jag sjelf hade nyckeln, och
med denna i min ficka satte jag mig ned
till min middag, viss om, som jag trodde,
att ha mina penningar i säkerhet.
ter inträffade en paus i den gamles be-
rättelse; pinsamma minnen sammandrogo hans
ögonbryn, dystra tankar bredde skyar öfver
hans ögon.
— Nåväl! min son och jag intogo till-
samman vår middag. Han diskuterade med
en sann affärsmans hela skärpa och blick
våra utsigter till vinst, och vi drucko en
butelj gammalt . godt vin i glädjen öfver
de lysande förhoppningarne. Jag drack ej
mera än vanligt, men en half timme efter