TtOrlattarens oradanet att ta 1 eldbränder och
lägga an en brasa hvarhelst något gammal
fördomsskräp låg och spridde förruttnelse.
Som emellertid de. då brännande frågorna
icke nu stå på dagordningen, har man nu-
mera svårt att bli eldad af de vilda utbrot-
en af de förtrycktes då för tiden rättmätiga
harm.
Hvad utförandet beträffar får man icke
medföra alltför stora anspråk vid ett besök
på denna teater; dock skulle icke mycket
vara att anmärka, om skådespelarne bemö-
dade sig att ej för mycket färglägga, både
hvad spelet och grimeringen beträffar.
Fru Littmarck spelade med måtta och
sans, men bör icke underlåta att tala något
högre.
Fröken Weselius var täck och naturlig.
Fru Sundvall är nog på sin plats, men skrek
för mycket.
Hr Lindström hade gjort en befängd kar-
rikatyr af bofven-kammartjenaren och åstad-
kom ett icke behagligt intryck.
Hr Paulsson är alls icke någon bortkom-
men älskare, men bör icke uttrycka sin sin-
nesrörelse på det qvinliga sättet, genom en
häftig andhemtning.
Hr Key har en elegant figur och för sig
med smak, men han bör icke låta skurken
ligga i så öppen dag genom en afskräckande
maskering.
Hr Rylander förtjenar beröm för sitt var-
ma spel, men bör taga sig tillvara för öf-
verdrifter.
Hr Sundvall hade målat sig för starkt i
ansigtet, hvarigenom han förtog det goda
intrycket af sin ståtliga apparition.
Hr Blomqvist gjorde i allmänhet ett gan-
ska godtintryck,
Dekorationerna och kostymerna i sista akten
förtjena beröm och vittnade om omsorg och
frikostighet.
Nästkommnnde vecka bjuder denna tea-
ter på Mister Smith med hr Holmqvist i
titelrollen, Och vore önskvärdt, för teaterns
och publikens skull, om regissören, såvida
någon sådan finnes, använde all den möda
på inöfvande och uppsättning, som detta
stycke förtjenar. .
Mindre teatern gjorde i lördags ett nytt
försök att få några repertoarstycken antagna
af publikan och — lyckades. Ungdomskärlek
är ett litet stycke som kallas proverb och
skall således innehålla en tes, hvilken skall
bevisas, Denna synes vara ett förnekande
af den första kärlekens hållbarhet, hvarom
ju ej kan disputeras. Något nytt fick man
visserligen ej i denna alte Geschichte,
och författarens iakttagelse att kärleken bör-
jar med hat har mången före honom gjort,
men detta hindrade icke att stycket gjorde
ett godt intryck, att månskenet och melo-
dramen lade en lyrisk stämning öfver taflan,
hvilken dock ej hann blifva sentimental ge-
nom den glädtighet som hvilade öfver den
enkla situationen.
Fröken Frankenfeldt var utmärkt, men
bör icke lita för mycket på åhörarnes hör-
selförmåga, ty bland så många personer fin-
nes alltid någon, hvilken är nog döf eller
vå, att han, som fallet var i lördags, afbrys
tet med ett högre.
RR Roos och Warberg voro fullkomligt i
sina roller. N - .
Detta oskyldiga stycke kan nog räkna på
en framtid, om det nemligen får gå i säll-
skap med Kusin Rocambole, hvilken är en
fars, visserligen förut här gifven, men af aldra
ursinnigaste slag, med hopade galenskaper
och gnistrande repliker. Sens-moralen är:
om du är fattig och har rika slägtingar, så
bedrag dem; om du tycker om en annans
hustru, så tag henne; om du är apotekare
och vill ärfva eh rik slägting, så förgifta
honom. Publiken var hänryckt och glasta-
ket darrade under de brakande -applåderna.
Hvilka miner de störa skuggornas bleknade
bilder gjorde på de sönderfuktade väggarne
kunde man icke se, men så ha de heller
ingonting att beställa på Mindre teatern.
Hr Bergström hade lyckats att åstadkom-
ma en gubbe af roligaste art och visade
att hans fack icke är så begränsadt, som
man på sistå tiden velat tro.
Hr Roos stod:-på en afvisare och gjorde
sin förklaring för en ung flicka på ett oöf-
verträffligt sätt.
Her Holmqvist, Warberg, Norberg och
3 kt follde i luckorna, och framgån-
Ge er: FRIA Representationen - af-
en vär fullständig. ch inrop:
löts med entusiastiska upplåz sr
ingar. I