ningen af lagens strängaste straff. Dettavar
sannerligen något fräckt gjordt af den ifrå-
gavarande armeniern. Nu bör han emeller-
tid ha lärt sig begripa att inför rättvisan
hjelper ej alltid fräckhet.
Hvad som ej synes mig vara tvifvelaktigt,
det är att hr Demirgian är armenier och
muselman. Han har för öfrigt, liksom Be-
rangers hjelte, rest igenom alla land, kur-
tiserande i politiken brunetten och blondi-
nen, om hvart annat Mahomeds, Luthers och
Jesu lärjunge.
Omkring 1860 finner man honom i Egyp-
ten, der han hade någon anställning i ut-
rikesdepartementet. Han fick der: tillfälle
att gifva grefven af Chambord några bevis
på artig uppmärksamhet. Denne återkom
just då från en resa i Syrien. Han åtföljde
till och med grefven på en Nilfärd, och nå-
gon tid derefter bekom han från Frohsdorf
ett tacksägelsebref, stäldt till honom alldeles
enskildt, men af hvilket han ej underlät att,
när det så passade, begagna sig för att för-
skaffa sig anseende hos det legitimistiska
partiet. i
(Här, följer mu on skildring af hans uppträdande
vid hofvet i Stockholm, hans sändning till Suez-
kanalens invigning, hans försvinnande från Stock-
holm 0. 8. v.
Nu kom den lutherske Demirgian till Paris
och kallade sig fortfarande konungens af
Sverige stallmästare, alldeles som om han
varit berättigad att kalla sig så. I Frank-
rike uppträdde han som-en ifrig katolik och
inbiten lögitimigk: Han letade åter fram det
der tacksägelsebrefvet från grefven af Cham-
bord som han fått tolf år förut och kastade
sig genast med hull och hår in i partiernas
tvister. :
Hr Louzon-Leduc, som känner mycket
väl till hvad som händer och sker vid de
nordiska hofven och som i grund hade reda
å historien om stallmästaren vid hofvet i
Stockholm, hans omvändelse o. s. v., ansåg
sig böra sysselsätta sig med brochyren, som
utgifvits af den katolske förläggaren Gaume,
och något litet också med författaren.
Armeniern, som har kännedom om de hjelp-
medel, den franska lagstiftningen lemnar,
skrek nu på ärekränkning och anhöll em
skydd hos lagens vårdare.
å detta sätt lydde det svar han fick:
När en hederlig främling beklagar sig för
anfall af tidningspressen, sade underdomaren
Campenon, skall han i oss finna en försva-
rare; men när man styr ut sig med titlar
som ej tillkomma honom, när samme man
utan berättigande hänger på sitt bröst or-
densdekorationer, som han fått af regeringar,
hvilka ej kände hans föregående lif, då denne
främling på sitt privata initiativ kastar sig
in i våra politiska tvister, så är detta en
offentlig skandal, gentemot hvilken kritiken
bör få bibehålla fria händer.
Republikens advokat tillade:
Vi beklaga, att hr Demirgian ej är när-
varande här för att utveckla sitt käromål,
han skulle då ha fått höra skarpa sanningar;
vi inskränka oss derför till att säga, att om
denna främling fortsätter sina agitationer,
på hvilka vi skola hä våra ögon noga fä-
stade, skulle han kunna komma att i denna
sal stå på en annan sida, än den han i dag
sjelf valt.
Domstolen förklarar sig i stränga ordalag
ogilla armeniern Demirgians klagomål och
befriar. hr Leouzon-Leduc, redaktör i Con-
stitutionnel, och hr Langlet, tidningens gårant,
från det väckta åtalet.