ningen af lagens strängaste straff. Dettavar sannerligen något fräckt gjordt af den ifrågavarande armeniern. Nu bör han emellertid ha lärt sig begripa att inför rättvisan hjelper ej alltid fräckhet. Hvad som ej synes mig vara tvifvelaktigt, det är att hr Demirgian är armenier och muselman. Han har för öfrigt, liksom Berangers hjelte, rest igenom alla land, kurtiserande i politiken brunetten och blondinen, om hvart annat Mahomeds, Luthers och Jesu lärjunge. Omkring 1860 finner man honom i Egypten, der han hade någon anställning i utrikesdepartementet. Han fick der: tillfälle att gifva grefven af Chambord några bevis på artig uppmärksamhet. Denne återkom just då från en resa i Syrien. Han åtföljde till och med grefven på en Nilfärd, och någon tid derefter bekom han från Frohsdorf ett tacksägelsebref, stäldt till honom alldeles enskildt, men af hvilket han ej underlät att, när det så passade, begagna sig för att förskaffa sig anseende hos det legitimistiska partiet. i (Här, följer mu on skildring af hans uppträdande vid hofvet i Stockholm, hans sändning till Suezkanalens invigning, hans försvinnande från Stockholm 0. 8. v. Nu kom den lutherske Demirgian till Paris och kallade sig fortfarande konungens af Sverige stallmästare, alldeles som om han varit berättigad att kalla sig så. I Frankrike uppträdde han som-en ifrig katolik och inbiten lögitimigk: Han letade åter fram det der tacksägelsebrefvet från grefven af Chambord som han fått tolf år förut och kastade sig genast med hull och hår in i partiernas tvister. : Hr Louzon-Leduc, som känner mycket väl till hvad som händer och sker vid de nordiska hofven och som i grund hade reda å historien om stallmästaren vid hofvet i Stockholm, hans omvändelse o. s. v., ansåg sig böra sysselsätta sig med brochyren, som utgifvits af den katolske förläggaren Gaume, och något litet också med författaren. Armeniern, som har kännedom om de hjelpmedel, den franska lagstiftningen lemnar, skrek nu på ärekränkning och anhöll em skydd hos lagens vårdare. å detta sätt lydde det svar han fick: När en hederlig främling beklagar sig för anfall af tidningspressen, sade underdomaren Campenon, skall han i oss finna en försvarare; men när man styr ut sig med titlar som ej tillkomma honom, när samme man utan berättigande hänger på sitt bröst ordensdekorationer, som han fått af regeringar, hvilka ej kände hans föregående lif, då denne främling på sitt privata initiativ kastar sig in i våra politiska tvister, så är detta en offentlig skandal, gentemot hvilken kritiken bör få bibehålla fria händer. Republikens advokat tillade: Vi beklaga, att hr Demirgian ej är närvarande här för att utveckla sitt käromål, han skulle då ha fått höra skarpa sanningar; vi inskränka oss derför till att säga, att om denna främling fortsätter sina agitationer, på hvilka vi skola hä våra ögon noga fästade, skulle han kunna komma att i denna sal stå på en annan sida, än den han i dag sjelf valt. Domstolen förklarar sig i stränga ordalag ogilla armeniern Demirgians klagomål och befriar. hr Leouzon-Leduc, redaktör i Constitutionnel, och hr Langlet, tidningens gårant, från det väckta åtalet.